Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
långt håll. Tvenne personer kunna på en gång uppstiga dit
utan att se hvarandra.
Denna trappa tyckes i och för sig utgöra ett litet
särskildt tempel, och liksom våra kyrkor, stödes och uppehålles
hon af sina lätta genomskinliga sidohvalf, hvilka så till
sägandes likna ett genombrutet broderi. Man skulle vara
färdig att tro att den läraktiga stenen böjt sig under
byggmästarens händer och den tyckes vara liksom knådad och formad
efter hans fantasis nycker. Man kan knappt förstå huru
ritningarne kunnat uppdragas, och i hvad ordalag man
kunnat göra dem begripliga för arbetarne; alltsammans tyckes
vara en flygtig tanke, ett lysande inbillningsfoster, som i hast
antagit en fast, kroppslig gestalt och blifvit en förverkligad
dröm.
Cinq-Mars uppsteg långsamt på de breda trappsteg,
som skulle föra honom till konungen, och dröjde allt längre
och längre på hvarje steg, i den mån han nalkades målet,
antingen för den motvilja han erfor att möta denne furste,
hvars förnyade klagovisor han dagligen måste afhöra, eller
grubblade han kanhända på hvad han skulle säga och göra,
då tonerna af en cittra nådde hans öra. Han igenkände
Ludvigs älsklings-instrument, och hans sorgsna, svaga och
darrande rost, som sväfvade genom hvalfven; han tycktes
försöka en af de romanser, som han stundom sjelf författade,
och omspelade ofta med osäker hand ett stycke, som han ännu
ej tycktes fått fullt färdigt. Cinq-Mars hunde ej tydligt
urskilja sången och hörde blott de strödda orden: öfvergifvenhet,
ledsnad vid verlden och öm låga.
Den unge gunstlingen ryckte på axlarne, då han hörde
honom. «Hvilken ny grämelse beherrskar dig nu?« sade han.
«Låt oss då ännu en gång läsa i detta isade hjerta, som tror
sig längta efter något.«
Han inträdde i det lilla kabinettet.
Konungen, som var svartklädd, låg på en hvilsoffa, med
armbågarne stödde på hufvudkuddarne, och knäppte matt på
lutans strängar. Han upphörde att gnola, då han varseblef
sin öfverhofstallmästare, såg på honom med sina stora ögon,
och sedan han en stund förebrående runkat på hufvudet,
utbrast han med klagande, något eftertrycklig ton: — «Hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
