Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
låta mig stiga ännu högre? Med ett ord: är jag er vän, eller ej?
Om jag är er vän, hvarföre kan jag ej blifva hertig, pär, till
och med konnetabel, lika väl som herr de Luynes, hvilken stod
så högt i er gunst, för det han inöfvade falkar åt er? Hvarföre
har jag ej fått ett rum i er rådkammare? Jag skulle der tala
lika bra, som alla edra gamla perukstockar: jag har nya idéer
och en kraftigare arm att tjena er. Det är blott er kardinal,
som hindrat er att inkalla mig deri, och jag afskyr honom,
för det han aflägsnar er ifrån mig,« fortfor Cinq-Mars och
knöt handen, likasom om Richelieu stått framför honom.
«Ja, jag skulle kunna döda honom med egen hand, om så
på-fordrades.«
Henriks ögon lågade af vrede; han stampade med foten
då han talade, och vände ryggen åt konungen, som ett
uppbragt barn, samt stödde sig emot en af lanterninens små
pelare.
Ludvig, som skyggade tillbaka för all slags behjertenhet
och alltid förfärades för det som var ohjelpligt, fattade
hans hand.
O, maktens svaghet! O, menniskohjertats nyck! genom
dessa barnsliga vredesutbrott, genom dessa ungdomsfel styrde
denne yngling, lika lätt som tidehvarfvets störste statsman, en
fransk konung. Denne furste trodde, måhända med något
skäl, att en så häftig karakter måste vara uppriktig, och
sjelfva hans vredesutbrott harmade honom icke. Dessa rörde
för öfrigt ej heller de förebråelser, han ville göra honom, och
han förlät honom hans hat till kardinalen. Sjelfva den
svartsjuka, som gunstlingen visade emot ministern, behagade
honom, emedan den förutsatte tillgifvenhet och han fruktade
blott hans kallsinnighet. Detta visste Cinq-Mars och ville
derigenom slingra sig undan, i det han sålunda beredde
konungen att anse allt hvad han gjort, som en barnslighet och
en följd af hans vänskap för monarken; men faran var ej så
«tor, och han andades lättare då Ludvig fortfor: —
«Det är icke fråga om kardinalen, och jag älskar honom
lika litet som ni; men jag förebrår er ert förargelseväckande
uppförande, hvilket jag svårligen kan förlåta. Ja, min herre,
jag har fått veta, att i stället för de andaktsöfningar, hvartill
jag vant er, och då jag trott er bevista bönen eller gudstjcu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
