Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OVÄDRET. 283
«Låt mig behålla det, jag har svurit att framföra det.«
«Hvilka äro dina eder och har du väl någon Gud?«
sade Laubardemont.
«Hvem är din Gud,« svarade Jakob, «kanske det
glödgade jernkrucifixet?«
Houmain steg nu upp emellan dera, skrattande och
raglande samt klappade domaren på axeln, sägande: — «Ni
håller en lång rådplägning, min vä..ä.. n; känner ni honom
se’n gammalt? Det ä..r en bra gosse.«
«Jag, nej,« utropade Laubardemont med hög röst; «jag
här aldrig sett honom förr.«
Jakob, som i detta ögonblick skyddades af den rusige
Houmain samt af den med menniskor uppfyllda kammarens
litenhet, störtade sig häftigt emot de svaga bräder, som
utgjorde stugans vägg, utslog med en spark två plankor och
skyndade ut genom öppningen. Hela kojan skälfde och
vinden inträngde våldsamt genom den sålunda söndersprängda
väggen.
«Ack! demonio! santo demonio! hvart tar du vägen ?«
ropade Houmain; «du förstör mitt hus! och detta är åt
elfven till!«
Alla närmade sig varsamt, bortrefvo de återstående
bräderna och lutade sig öfver afgrunden. De varseblefvo härvid
ett sällsamt skådespel: ovädret rasade i all sin våldsamhet, och
det var ett pyreneiskt oväder; ofantliga ljungeldar kommo från
alla väderstreck och så hastigt efter hvarandra, att inga
mellanskof märktes, utan de tycktes vara fortvarande och
orörliga; endast då och då slocknade det flammande hvalfvet,
men återtog strax derpå sitt ihållande sken. Det var ej mer
elden, som tycktes vara något ovanligt denna natt, utan
mörkret. Man skulle kunnat säga att ögonblickliga förmörkelser
inträffade på denna naturligen lysande himmel, så långvariga
voro blixtarne och så korta voro mellanskofven. De
förlängda bergstopparne och de hvita hällarne framträdde på
denna röda botten såsom marmorblock mot en kupol af glödgad
koppar, och midt i vintern trodde man sig se vulkanernas
under, ty vattnet gnistrade som lågor och snön sjönk undan
som en sjudande lava.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
