Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin första proposition (d. 13 febr. 1645) begärde
Oxen-stjerna den oinskränkta, obesvärade tullfriheten ock för
Finland, Ingermanland, Estland och Livland samt äfven
Pommern och Mecklenburg och andra land, som njöto Sveriges
beskydd. Då danskarne gåfvo till svar (d. 18 febr.), att denna
begäran stode i strid med deras konungs höghetsrätt i
Öresund, läto svenskarne säga (d. 20 febr.), att de ville lämna
oafgjordt och åt sitt värde, hvad höghet konungen af
Danmark innehade i Öresund, huru vidt densamma sträckte sig
och hvad den innefattade, för så vidt den ej missbrukades
till Sveriges och andra nationers förtryck, men upprepade sin
fordran på den oinskränkta tullfriheten såsom ett oeftergifligt
villkor för freden och bådo dem taga denna fordran i bättre
öfvervägande. Då de danske härtill genmälte (d. 24, 25 febr.),
att de ingalunda kunde tillåta att någon föreskrefve deras
konung, huru han skulle utöfva sin konungsliga myndighet
och domsrätt i sina land och vattendrag, hvilket betydde
detsamma som att konungen af Danmark skulle ha lika makt
och myndighet öfver de sjöfarande i Öresund som öfver sina
undersåtar och att den svenska tullfriheten skulle bero af
hans goda vilja, så blefvo de svenske kommissarierna med
anledning häraf betänkta på att först yrka en lösning af
denna tvistefrågan om höghetsrätten; men på medlarnes
förslag samtyckte de sen till att uppskjuta denna, tills andra
frågor blifvit afgjorda, eftersom det visade sig omöjligt
underhandla om den med utsikt att komma till något resultat;
ty under dessa, förhandlingar redan hade det en gång sett
ut som hela traktaten skulle bli afbruten och stranda på
denna höghetstvist. Sen (10 mars) skreds till själfva
tullfriheten. Danskarne, seende hvilken stor förlust som skulle
bli den oundvikliga följden, därest densamma utsträcktes ock
till Sveriges besittningar, motsatte sig på det ifrigaste och
i det längsta en sådan utsträckning utöfver det egentliga
Sverige och Finland samt ville för ingen del medge tullfrihet
för Pommern och Mecklenburg. Häftigast blef striden om
certifikationerna, ty därmed kom ock höghetsrätten åter fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
