Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Resa till Lappland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
voro en liten rock af västgötatyg utan fållar med små
uppslag och krage af schagg; byxor, helt nätta af skinn; piskperuk.
Karpus (mössa med klaffar) af bastgrönt; stöflekängor på
fötterna. En liten väska af läder, en half aln lång, något kortare
i bredden af mentadt (beredt) läder, med öglor på ena sidan att
binda den fast och hänga den på sig. Uti denna lades en
skjorta, två par halfärmar, två nattkappor, bläckhorn, pennhus,
mikroskop (lupp), perspektiv (kikare), florhufva att fria sig från
mygg. Detta protokoll. En hop inhäftadt papper att lägga
örter uti, bägge i folio. En kam, min orntologi (lära om fåglarna),
Flora Uplandica (Upplandsflora) m. m. Härsvängaren (mindre
sabel) satt vid sidan och en liten handbössa mellan låren och
sadeln. En åttakantig käpp, på hvilken mensuræ (mått)
utsattes, en plånbok i fickan med pass från kansliet i Uppsala
och Societetens rekommendation.»
Den 12 maj 1732 lämnade Linné Uppsala. Han var då
tjugufem år gammal på ett halft dygn när. Det var en härlig
vårdag. »Vinterrågen stod ett kvarter hög, och kornet hade
nyligen utvist ett blad. Björken begynte nu spricka ut, och alla
löfträd visa sina löf förutom alm och ask. — — — Lärkan sjöng
hela vägen för oss, darrande i luften. — — — Himmelen var klar
och varm, västanvädret svalkade med en behaglig pust, och en
dunkel färg begynte från väster betäcka himmeln.» Sedan Linné
färdats omkring fem fjärdingsväg »började skogen alltmer
tillta; den ljufva lärkan, som tillförne uppehållit våra öron,
öfvergaf oss, men åter en annan emottager oss i skogen med
lika stor kompliment, nämligen kläran[1] (taltrasten), hvilken, då hon på högsta grantoppen spelar för sin käresta, äfven låter
fägna oss däraf, ja, hon stämmer så högt in med sina
diverse toner, att hon ofta mästrar näktergalen, sångarnes
mästare.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
