Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
farces monstrueuses, qu’on appelle tragédies, que ses pièces
ont toujours été jouées avec un grand succès. Le temps, qui
fait seul la réputation des hommes, rend à la fin leurs défauts
respectables. La plupart des idées bizarres et gigantesques
de cet auteur ont acquis au bout de deux cents ans le droit
de passer pour sublimes.” De modärna författarna hafva
nästan alla imiterat honom ; men hvad man prisat hos honom,
har man hvisslat ut hos dem. Voltaire anför därefter några
exempel på grofheterna och orimligheterna hos Shakespeare.
I Othello, ”pièce très touchante, un mari étrangle sa femme
sur le théâtre; et que, quand la pauvre femme est étranglée,
elle s’écrie qu’elle meurt très injustement. Vous n’ignorez
pas que, dans Hamlet, des fossoyeurs creusent une fosse
en buvant, en chantant des vaudevilles, et en fesant sur les
têtes des morts qu’ils rencontrent des plaisanteries convenables
à gens de leur métier.” H an öf versätter därefter den stora
monologen i Hamlet — to be or not to be — både fritt och
ordagrant — för att visa skönheterna hos Shakespeare.
Pä många ställen i sina skrifter återkommer Voltaire
till Shakespeare. Han söker analysera enskilda af hans verk,
han karaktäriserar honom från olika sidor. Hans uttalanden
äro alltid reserverade och särskildt längre fram, då
Shake-speares inflytande ökades i Frankrike, angriper han honom
öppet. Den närmaste, anledningen till dessa angrepp var
La Place’s öfversättning (1745), och de upprepades i ännu
skarpare form, när Le Tourneurs öfversättning af Shakespeare
utkom 1776. Men trots allt är det Voltaire, som under hela
sjuttonhundratalet mer än någon annan arbetar för
Shakespeare i Frankrike, hvilket är egendomligt nog, eftersom
han samtidigt är en svuren anhängare af pseudoklassiciteten.1
Man skulle snarare väntat, att Diderot, den djärfve angriparen
af reglerna och den store beundraren af allt engelskt, eller
Rousseau, naturevangeliets förkunnare, gjort sig till profet
för den engelske skalden. Men Diderot var för borgerlig
1 Den fransman, som nnder 1700 talet bäst förstod Shakespeare, var
eljest utan tvifvel abbé Prévost såsom det framgår af åtskilliga artiklar i le
Pour et Contre år 1738, nästan fria från alla pseudoklassiska fördomar; men
denna nästan engelska uppfattning var för djärf för denna generations
fransmän och blef utan inflytande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
