Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana de verkeligen äro utan at tillskapa hjeltar, dessa nymodiga
varelser som endast spöka i hjärnan på sednare tiders
skribenter ... Dessa omdömen torde dock vid nogare eftersinnande
vara något förhastade. Hans många paradoxa tankar, der en
lekande inbillningskraft ofta sväfvat utom sanningens gränsor
gifva härpå nog tydeligt bevis. Sant är väl det at man midt ibland
dessa besynnerligheter finner många riktiga anmärkningar och
sköna målningar, dem han ganska väl utredt och satt i fullkomlig
dag; i synnerhet då han utförde Hamlets, Macbets, Konung Lears
med fleres caractsrej kände han verkeligen deras passioner och
all den strid dem åtföljer. Sant är ock det at man visserligen
bör förundra sig öfver hans eld och sinnesstyrka, som förmådt
tränga sig igenom det tjocka barbariets mörker, hvilket på hans
tid öfvsrhölgde verlden. Men at förguda hans språk, at tro
honom hafva upnådt fullkomlighet och ständigt förenat det sanna
med det behagliga och at således framställa honom såsom mönster
för alla tiders Poeter, det är at döma utan smak, at förråda sin
ringa insigt och at på beskedligt sätt göra sig till kännares dåre.”
Äfven från andra håll föreligga notiser, som visa oss,
att intresset för Shakespeare börjar växa. I Erik
Skjölde-brands företal till Aslög 1775 finnes en jämförelse mellan
Messenius och Shakespeare, som vittnar om, att författaren
kände honom: ”När man sett något af Messenii styl, har
man sett alt. Han liknar ej Shakspear, som stiger och faller
oändeligen.” 1 Detta yttrande om den svenska
renässansdramaturgen låter osökt parallellisera sig med Elias Schlegels
ofvan anförda jämförelse mellan Shakespeare och Gryphius.
I sin Afhandling om det s. fc. sublima i Litteraturen (1792)
har Skjöldebrand äfven åtskijliga uttalanden om Shakespeare,
hvilka dock långt ifrån vittna om någon beundran för honom.
Han kan icke finna något sublimt i den scen (se sid. 60), där
Hamlet, som sett en komediant gråta öfver Hecubas öde,
säger: ”Denna Histrion kan så tvinga sig att gråta öfver det,
som ej angår honom; hvad skulle han göra om han, som jag,
haft en högt älskad Far, hvilken som min på förrädiskt sätt
1 I en kort, kritisk anmälan af Skjöldebrands »Aslög» skrifver Chr. W.
Ludeke, pastor i tyska församlingen i Stockholm i Allgemeines Schwedisches
Geléhrsamkeits-Archiv, 1786: »Man wird nicht wissen, ob man es verzeihen
order belachen muss, dass Herr V. Racines Athalie das allervollkommenste
dramatische Werk nennet, welches jemals das Tagelicht gesehen hat., Aber
ist’s möglich, nur einen Blick auf die Litteratur geworfen zu haben, und
doch einen Shakespear, Klopstock, Göthe und Lessing nicht zu kennen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
