Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidens prästhat. ”Riksmarsken var ingen särdeles tillbedjare
af de helige,” säger Dalin II, sid, 333.1 Denna uppfattning
öfverensstämde med Livijns eget åskådningssätt; han var vid
denna tid en riktig prästhatare i upplysningstidens stil. I sin
ungdomliga ifver går Livijn ännu längre än Dalin och gör
prästerna till skurkarne i stycket. Den senare uppgaf
åtminstone de orsaker, hvarför de andlige voro missnöjde med
Torkel, nämligen de indragningar, som han i rikets intresse
företagit af kyrkans ägodelar.
Redan i Rimkrönikan betonas skarpt Torkels osvikliga
trohet mot sin konung och hans blinda förtroende till
rättvisan af sin sak, men vid sidan därom ana vi dock andra
egenskaper hos denna kraftfulla medeltidsregent. Livijn
däremot förvandlar honom till en dygdehjälte, en Cato, en
representant för denna abstrakta dygd, som sjuttonhundratalet
så ofta framställt i sina romaner och dramer. Kanske var
det ett uttryck i Dalins karaktäristik, som förde hans tankar
i denna riktning. Dalin säger i del II, sid. 341: ”Sjelfwe
Prins Waldemar begynte anse sin svärfaders owälde med
missunsamma ögon och blifwa kallsint mot hans dotter,
särdeles då han hos honom fann en så sträng och Catonisk
owel-dighet at han icke en gång för sin Mågs och Barns skull wille
gå et steg från Konungens och Landsens nytta.” Ordet
Catonisk har kanske gifvit Livijn nyckeln till hans karaktär.
I hvarje fall omskapades den bild af riksmarsken, som
Livijn kunnat förskaffa sig i de historiska arbetena, efter
vissa litterära mönster. Själf upplyser oss Livijn i
ofvan-nämnda företal till läsaren om ett par af dessa litterära källor.
Han yttrar: ”Ungdomsåren säger Lessing äro ej de år,
af hvilka vi böra vänta tragiska mästerstycken. Allt hvad
äfven det bästa hufvud af detta slag kan lemna före det
trettionde året, är blott försök.” Icke desto mindre vågar
jag här åt allmänheten öfverlemna mitt första dramatiska
arbete, författadt, då jag var omkring 22 år, och då några
1 I stark motsats till Dalins’framställning står Lagerbrings mera
allsidiga och opartiska utredning af stridens orsaker. Se Lagerbring, Svea
rikes historia, III, sid. 331. »Det är sant at Påfwi9ka Prästerskapet war
gemenligen et illakt och upproriskt fölgef men det kan hwarken lämpas på
alla eller alla tider». -
7. — Mortensen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
