Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och förena sig med Cesar. Cato dödar sig själf hellre än
att öfverlefva republikens fall.
Hufvudpersonen i tragedien är eller rättare borde vara
Cato. Men i själfva verket uppträder han föga, och när han
uppträder, uttalar han endast vackra maximer, hvilka äro
utan betydelse för handlingen. Cato själf är denna abstrakta
dygdehjälte, som redan förekom i den franska tragedien.
Hela gestalten leder sitt ursprung, ej från de grekiska
tragödernas lefvande människoskildring, utan från de latinska
stoikernas sedeläror, troligen med renässansens Senecadramer
som mellanlänk.
För att utfylla de fem akterna har Addison under dessa
förhållanden tillgripit den vanliga utvägen. Han har inlagt en
dubbel kärlekshistoria, som, själf utan större intresse eller
verklig glöd, endast drager uppmärksamheten från Cato och
hans görande. Catos söner, Portius och Marcus, älska
dottern till en romersk senator, Lucia; den numidiske fursten
Juba och Sempronius brinna för Catos dotter, Marcia.
Marcus och Sempronius dödas under styckets gång. Portius
äktar Lucia och Juba hemför Marcia.
Efter ofvanstående redogörelse för de båda dramerna
torde likheterna i komposition och karaktärsteckning strax
falla i ögonen. Torkd är samma omänskliga dygdehjälte som
Cato. Han handlar aldrig; han talar, lider och resignerar.
Han uppträder sällan; det är sant, att han i första akten är
centrum, men därefter försvinner han till slutet af fjärde
akten, för att dö i femte akten efter en monolog och ett
af-sked från sina vänner. Det vill säga från andra aktens början
till femte scenen i fjärde akten hvilar hufvudhandlingen. För’
att utfylla tomrummet har Livijn efter sitt mönsters förebild
inlagt en kärleksintrig. Det blir Christinas öde, om hvilket
den egentliga handlingen kommer att röra sig. Waldemar,
hennes make, förskjuter henne, ungdomsvännen Arvid älskar
henne hopplöst; faderns död gör henne vansinnig.
Åfven till bifigurernas gestalter kan man finna paralleller
i Addisons drama. Arvid, en karaktär, som Livijn själf skapat,
har sin förebild i Juba, fast den, som redan nämndt, är utförd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
