Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
italienska operan. Ludvig XIV ville äfven täfla med dier
öfverglänsa utländingarna i skådespelens prakt genom
dekorationer, maskinerier, musik och dans, sä att hoffesterna
därmed kunde firas: Konungens önskan föranledde först Molière
att skapa sina komiska, sedan Quinault att uppfinna sina
allvarliga sångspel till Lullis musik. Troligen fann Quinault
formen för dessa operor och deras ofta allegoriska prologer
hos spanjorerna och särskildt i Calderons festspel.
Visserligen är den poetiska utsmyckningen oändligt mager, emedan
för musikens skull allt måste göras kort, och dessutom det
franska språket och versifikationen lägger hinder i vägen för
all yppig prakt och slösaktig rikedom. Trots detta äro dock
Quinaults operor verkligt fantastiska i sin lätta rörlighet och
den allvarliga operan kan icke undvara det underbaras
tjusning utan att i längden verka sömngifvande. Så till vida
befann sig Quinault på en bättre väg än den, på hvilken senare
Metastasio slog in. Dennes texter sakna alla fantasielementet.
Och dock bör operan likna Armidas förtrollade trädgårdar,
om hvilka Quinault yttrade:
Dans ces lieux enchantés la volupté préside:
Quinault har emellertid förblifvit utan efterföljare, och
huru djupt stå icke de nuvarande franska operorna såväl i
uppfinning som utförande under hans! ”Man hat auf das
Heroische und Tragische gedrungen, in einer Gattung, wo
die rechte Wirkung davon doch nicht zu erreichen steht;
statt mythologische Stoffe oder aus den Ritter- und
Schäfer-Romanen entlehnte mit fantastischer Freiheit zu behandeln,
hat man sich an historische nach dem Zuschnitt des
Trauerspiels gebunden, und durch diesen schwerfälligen Ernst und
die Pedanterey der Regeln hat man es dahin gebracht, dass
die Langweile in der Oper mit bleyemem Scepter regiert.”
I denna karaktäristik syftar Schlegel tydligt på en
romantisk opera, en opera, hvars hufVudintresse skulle hvila
på det underbara, och som hämtade sina ämnen icke ur
historien utan ur mytologien eller sagan, ämnen som den
fritt kunde behandla och där fantasien fritt kunde tumla
omkring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
