Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det icke lyckats Livijn att sprida denna drömmens förtrollning,
denna underbara lyriska rikedom öfver sin dikt, hvilken utgör
den oförgängliga fägringen i Atterboms behandling af
liknande sagoämnen. Hos Livijn märker man mödan och
beräkningen, men flykten, glöden, färgen saknas.
Den fantasivärld, som Livijn frammanar för oss i detta
drama, är kärlekens. Men det är icke någon hög och djup
lidelse, utan en rent sinnlig känsla, hvilken behärskar Magnus
och i ännu högre grad Hulda. Visserligen fäller den förra
ett par repliker, som kunna tolkas pä annat sätt. Dä Hulda
låtsar sig icke tro pä hans kärlekseder, utbrister Magnus:
Skulle kärlek lik lägan släckas,
Som en bländande lyseld gäckas?
Vara blott ett flyende rus?
Men i hel annan riktning pekar Magnus första replik,
dä han fär se Hulda, hvilande under träden:
Hvem hvilar der?
En flicka det är.
Jag vill nalkas
Och med den vaknande skalkas.
Det är den stämning, som i dessa verser får sitt uttryck,
hvilken blir den bestämmande för hela dramats
kärleks-behandling. Det är icke den djupa, kropp och själ
behärskande lidelse, hvilken Magnus och Hulda dricka sig till
ur trollhornet. Det är den rent sinnliga berusning, som
fjättrade Tannhäuser vid Venus i berget.1 Eller riktigare, den
kärlek, som Livijn i full öfverensstämmelse med sitt eget
temperament besjunger, är en rent epikureisk låga. Kärleken
sammanställes öfverallt i H af sfrun endast med njutningen
och nöjet — ord som ständigt och jämt ätervända i diktens
strofer. Detta sätt att uppfatta kärleken, detta lätta
lefnads-mod, denna epikureiska världsåskådning, är typiskt för hela
det slutande sjuttonhundratalet. Vi återfinna det ständigt och
jämt i Wallins och Valerius’ sällskapsvisor och dryckessånger.
1 Äfven i öfrigt erbjuder själfva motivet i »Hafsfrun» en icke ringa
likhet med denna saga, hvilket icke närmare torde behöfva påvisas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
