Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hildur.
En mogen sinlighet, hvars första föremål blifva englar och
helgon, sedan menniskor, den första yngling hon skådar blir
föremålet för hennes lekande kärlek, som ständigt förenar sig med
Gudsfruktan; med en dunkel aning om qvinnans bestämmelse
hopblandar hon verkligheter och drömmar, skapar sig deraf en
verld, hvaruti hennes älskare är den skönaste ängelen; hon
älskar honom ej allenast, hon snarare tillbeder honom. Då
men-niskorna, hvilka hon förut ej kändt, på en gång krossa hennes
enda hopp, vet hon ej att råda sig sjelf, hon skyndar att i döden
uppsöka det föremål som fängslade hennes sinlighet och
förskönade hennes första drömmar.
Det är Carls kärlek till Hildur, som blir orsaken till hans
död, hvilken på detta sätt Livijn får rikare motiverad. Carl
har nämligen lofvat sin älskade att inom ett år återkomma och
hemföra henne; trots släktens varningar låter han icke afhålla
sig från den farliga ridten och ankommer lyckligt till Björns
hydda. Men där har under tiden sinnesstämningen
förändrats. Björn, som först emottagit honom med förtroende,
har efter brudrofvet fått en annan uppfattning och ser i
Carl en simpel bedragare och förförare. På denna punkt, i
Björns lynnesomslag ligger peripatien i handlingen.
Obestridligen är denna plan bättre konstruerad än planen
i Torkel, fast den knappast höjer sig öfver intrigstyckets
teknik och i detta fall t. ex. kunde sammanställas med Gustaf
III: s tragedier. Men själfva slutscenen är äkta romantiskt
tänkt och stor i stilen: i samma ögonblick som Carls hufvud
faller för bödelsyxan, störtar sig Hildur utför ättestupan,
knappast medveten om sin egen undergång, öfver denna
scen hvilar redan en djupare mystik, en mera hemlighetsfull
symbolik än man är van att påträffa i Schillers tragedier.
Det var dock först i sina romaner, som Livijn nådde fram
att teckna dylika själsdrag.
Men för öfrigt skulle säkerligen Carl Algothson, en gång
färdig, närmast anslutit sig till den Schillerska tragedien; att
dramat skulle kommit att äga en öfvervägande lyrisk karaktär
låter också af läsa sig genom ett studium af planen.
Om dramats karaktär må för öfrigt den här aftryckta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
