Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Mot döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io
henning berger
av barkskal, men mina ben sutto fast strax; nedanför
knäna som i kraftiga handtag. Till slut blev jag trött
och såg upp. Jag kunde icke urskilja vare sig himmel,
stjärnor eller skyar. Några tunga droppar föllo på
min svettiga panna, en stor matthet kom efter de
ovanliga ansträngningarna, och det kändes som skulle jag
svimma. — Nu var. stunden kommen.
— Herregud, sade jag till mig själv, varför icke här?
Det är bara en pose, en gest, att man skall stå upp!
Nu ligger jag ju så gott som i både kista och grav,
och kanske skall man aldrig hitta mig liär. Nu går
jag...
En sista räddhåga grep mig. Hade jag tappat vapnet
under den vilda farten mot djupet?
Jag lyckades vända mig på vänster sida i en
oerhört plågsam ställning, under det min darrande högra
hand trevade bakom höften. — Jo, nej — nej, där satt
den, avtryckaren (det var en Hammerless) spjärnande
emot ficklinningen, som ville den icke lämna sitt rum
utan giva mig en allra sista chans till besinning. Detta
retade mig, jag bet ihop tänderna och slet till, fick upp
revolvern och föll tillbaka i mitt första ryggläge. Så
öppnade jag ögonen och stirrade vilt ut i mörkret.
Men ur natten skymtade intet ljus, jag kände kylan
tränga genom min tunna kostym och isa ryggraden.
Mina läppar mumlade några ord — vad mumlade de?
De sade utan minsta tanke på sammanhanget:
»Gud, som haver barnen kär — —
se till mig som liten är» — — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
