Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Den vildrosröda villan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io henning berger
Säkerligen hade jag svimmat och fallit, ty jag kände
hur jag dinglade på benen och såg solfläckar, om ej i
detsamma någon fattat mig kraftigt i armen. Denna
någon skakade mig förbittrad, och en ond, men
kvinnlig stämma ropade i mitt öra:
— Har ni inte kommit över ännu, vad vill det
säga! Marsch på, bara, vet ni inte vad det gäller?
Oredig som en drucken, igenkände jag likväl
bondflickan. Men nu blixtrade hennes ögon i ett för övrigt
trots solbrännan nästan vitt ansikte, och hon nöp mig
i armen, så jag var färdig att skrika. Det hjälpte
emellertid, och jag lyckades samla mig så pass mycket,
att jag kunde hålla mig upprätt. Jag stammade:
— Seså, Nina — det gör ont, för tusan! Jag är
nära att dö av hunger, det är alltsammans...
Hon ryckte till vid namnets familjära användning
och såg skarpt på mig.
— Nej, jag tror det inte... hörde jag henne mumla.
Högt sade hon:
— Gå genast upp till villan och bliv där. Förstår
ni: stanna där, bliv där! Jag har sprungit som —
som — som en hjort för att hinna upp er och säga
detta. På inga villkor får ni lämna villan utan särskild
tillåtelse.
Nu blev jag bestört.
— Vad är det? frågade jag häftigt, hennes
befallande ton både irriterade och gjorde mig orolig.
Hon blev plötsligt röd och mindre säker.
— Gör som jag säger, bad hon, det är — det är
för er egen skull — jag menar för ert eget bästa.
— Kom med, föreslog jag. «
Hon tog ett par steg bakåt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
