Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. Äventyret börjar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
— Man blir så stark, skrattade hon vidare, så
förfärligt stark så, som om det gällde ett mord — hu då!
Och hennes gula ögon glimmade som bärnsten i det
saffransgula soffhörnet.
— Mord, eftersade jag långsamt.
På engång sprang hon upp.
— Bali, bah, stötte hon fram mellan tänderna. Never
mind, herr isbjörn. Of course kallas det inte mord —
excuse me, att jag talar engelska, men jag kan inte
språket vid Nordpolen. Men bryr ni er om ert
val-rosskinn så kom med mig och det på minuten.,
Hon ilade fram till det fortfarande oavdukade bordet,
grep den bömiska flaskan, drog ut guldproppen och
hällde ut några skvättar av det dyrbara innehållet på
duken. Därpå sprang hon till närmaste fönster, slog
upp båda halvorna, välte ikull en av fönsterpallarna
och ryckte till hälften ned en gardin.
— Fort, väste hon och vinkade åt mig, kom hit!
Jag smittades av häftigheten i hennes rörelser. För
momangen var jag den absolut underlägsne. Jag lydde.
Hon grep min vänstra handled med ett stålspänstigt
klogrepp, och, innan jag hunnit tänka, hade hon ymnigt
fuktat handens innersida med det mörka portvinet och
därefter tryckt flatsidan ned mot fönsterkarmens vita
lackering. Ett märke med spärrade fingrar liksom
doppade i blod avtecknade sig på ytan.
— Så, utbrast hon och såg sig sökande omkring, liar
ni något löst — en käpp, en handske — ah, där är ju
en mössa —.
Hon skrattade nervöst, tog ett par kattsprång bort
till en taburett vid dörren, där jag låtit min reèehuvud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
