Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. Äventyret fortsättes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
— Hur har ni fått det där ärret under ögat?
frågade hon.
Jag studsade. Frågan kom så litet apropå, tycktes
det mig.
Jag berättade historien från min barndom.
Hon hörde på, plötsligt tankfull.
— Och villan här liknar för resten ganska mycket
min fars, slutade jag.
Hon skrattade nervöst.
— Tänk, sade hon lågt, liksom för sig sj*älv, även
här — därnere! — finnes en sådan där trappskrubb.
Och med ett egendomligt tonfall tillade hon:
— I de flesta hus finns nog också, som
engelsmännen säga, a skeleton in the closet... Ja, ja, vi
ha vårt benrangel, som måste gömmas i garderoben
och aldrig, aldrig får synas!
— Nu har ni varit snäll, och nu skall ni få se något,
sade hon därpå i obesvärad ton, steg upp och tog fram
ur en broderad väska en liten oval ram av
rosenstenar, omslutande ett porträtt.
Hon räck’te mig det.
— Det är min kusin, löjtnant Borsati. Det är en
amatörfotografi och alls icke retuscherad. Se på det
noga!
Jag betraktade bilden av en ung man i
hästgardesuniform. — Tja, det kunde kanske vara mig, i så fall
smickrad, jag hade nog tyvärr icke den djärva schwung
och friska, litet utmanande teint som fotografien
återgav. Blonda voro vi emellertid säkert båda, ty
löjtnantens hår var ramsvart, som mycket ljust hår blir
på negativet. — Jag räckte tillbaka bilden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
