Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 6. Äventyret slutar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 93
vanlig saft. Icke under hundratusen pius allt
inne-stående.»
Vad var detta?
Det var för klumpigt av en politisk agent till att
vara allvarligt menat. Och skrev man sådana
iögonenfallande kriminella satser blott för att dölja en annan
mening — ett chiffer? Nej, nej. — Bienstock, vad
var nu det för ett namn? Det hade jag hört förut —
jo — vänta, det var ju den vän, herr Dohm bett mig
att besöka, om jag kom till Y., den gamla
medeltidsstaden, som ingen människa kände till utom en
bestämd klick engelskt och amerikanskt levande resgods
från Cook och Gaze.
Kunde det ha varit en mening i hans begäran? Ett
försök att »underrätta». — Om vad? Kanske om att
han ännu levde på vägen till Gental?
Och vad var den där Bienstock? Hade han icke
sagt apotekare? Jo, nu mindes jag: »Apotekare vid
Rosentorget.»
Han hade ju för resten skrivit upp namnet — på ett
kort — ett visitkort — var fanns det?
Jag behövde ej leta. Nu såg jag scenen som på en
tavla framför mig, och jag visste, att jag tappat hans
kort, att jag böjt mig ned för att taga upp det och
i stället funnit boken. Det var just som konduktören
knackade. Sen glömde jag kortet — jag hade ju helt
annat att tänka på just då.
Och för några minuter undrade jag över hur allt
snuddar vid vartannat här i livet. Små fina kuggar
på myriader av små fina hjul, vilka gripa i varandra,
släppa, ta tag, riva med, snurra samman och skiljas
eller brista eller gå förbi eller bredvid varandra —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
