Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 9. Krogen »Sårfebern»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156 henning berger
det blev för besvärligt, och jag fick nöjas med att
beundra dessa intelligensens furstar bland djuren, våra
trognaste vänner, hos andra. — Däremot hyser jag
fullkomlig avsky för katter, ja, jag är rentav rädd
för dem. (Förmodligen nedärvd sjuklighet. Min mor
svimmade, om en katt oförmodat kom in i rummet.).—
Jag skulle också hellre övervara ett grytprov ined taxar
och katter, än vad som här väntade mig.
— Men vad göra de! utropade jag, då ett skott,
åtföljt av ett fruktansvärt tjut, för vilket uttrycksord
saknas, skar som en lokomotiwissling i mina örhinnor
och nästan dövade dem.
Nu hördes skallande skratt, stampningar och
applåder, allt under det hundarna vrålade och skällde, och
min fråga drunknade i jublet och skallet. Jag såg
Benny, som var ett par bord före mig, vinka.
Han hade funnit ett tomt väggbord, och vi slogo
oss ned.
Härifrån såg jag nu in i ett avbalkningsrum — ej
olikt en svingård utomhus — där inom ett stängsel en
fem, sex avmagrade hundar voro fastlänkade vid
väggen. De voro så utsvultna, att revbenen stucko fram,
och efter sidorna syntes blodiga strimmor av piskslag.
De voro alla slags — nej, inga slags raser, de voro de
vanliga korsningarna, bondhundarna, byrackorna,
stadsgatornas stövare. En var gul och vit och liknade en
S:t Bernhard, en annan brunfläckig, hade pointertyp,
och en tredje föreställde pudel, en fjärde setter, och
så vidare.
Alla tjöto och jämrade sig. Deras uttryck var fasa
och oerhörd skrämsel, ögonen lågade, och ur gapen
rann blodfradga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
