Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Boy
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 227
natt, då jag mött den stackars pestsjuka
människotrasan — och kommo, sneddande några kala tomter,
tämligen snart ut på Tullavenyns avslutande, tomma
sträckning. Den sista lyktan mötte oss, passerades,
låg bakom. Himlen var mörkare utanför stadens gräns,
stjärnorna lyste klarare. Nu slog klockan tolv, vi hörde
de fulla kvartslagen ljuda, saktare och starkare, från
spridda kyrktorn. Då jag vände mig om, såg jag
tydligast av de olika ljuseffekter, som framsprungo
ur den rödaktiga nattdunsten över staden, samma
elektriska reklamskylt, vilken hälsat min ankomst, stråla
i diamanteld:
. — »Ät alltid Renards choklad.»
Vi gingo nu mittpå vägen, sida vid sida, stötande
käpparna taktfast i den lätt frusna marken. Benny,
som en stund visslat, tystnade, och vi hörde inga
andra ljud än våra fötters tramp och doppskornas
smällar.
En envis tanke fortsatte att sysselsätta mig.
Om ulstern förföljt mig, var det då icke troligt,
att han avvaktat mitt utträde ur Solschinskys hus och
nu på nytt skuggade mig och mina förehavanden?
Jag ville slå bort denna gnagande fantasi, men den
kom tillbaka som en bumerang, vilken ej träffat mål.
Och för varje återvändande plågade ovissheten mig
starkare.
Till sist sade jag till Benny:
— Det är möjligt, att någon förföljer oss. Finns det
i detta mörker någon utväg att få säkert reda på
den saken?
— Inte stanna, inte stanna! kom Bennys hastiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
