Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Äventyrens vrångsida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr •
255
Nu var jag inför gåtan och nu ville jag ha svaret.
De stora, tunga möblerna omkring mig tycktes var
och en veta hemligheterna, det var som lågo de
inlåsta i kistor, lådor och skåp, väl bevarade, men kända
av alla utom mig.
— Kan vi inte få tala med varandra? sade jag
lågt.
Hon log, ett trött och resignerat leende.
— Jo, sade hon, men det tjänar ingenting till
numera.
— Numera?
— Ja, numera. Det är för sent.
— Vad är för sent?
— Ack, det är en historia som icke är värd —
icke längre värd, menar jag — att röra i.
— Men om jag kanske ändå kunde åtminstone
delvis hjälpa —
Hon skakade på huvudet.
— Det tror jag icke, men låt gå! Sätt er ned.
Jag var i behov av att få sitta och sjönk ned i
en av de stora armstolar som stodo kring bordet. Nina
satt mittemot mig.
— Det är enklare, började hon, om ni säger mig
vad ni egentligen vet och icke vet om — om villan
här.
Jag hade trott, hon skulle säga något om
Gental-expressen, men ordet villan förde mina tankar direkt
på Bibi Yanka. Utan omsvep berättade jag ånyo,
liksom förut för Solschinsky, allt angående mig själv
och den hemska natten, som skulle ha varit min sista,
samt de konsekvenser, som sedan följt. Hon gjorde
inga frågor, men då jag slutat knöt hon händerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
