Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Skelettet i skrubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUTTONDE KAPITLET.
Skelettet i skrubben.
— Var inte rädd, ropade jag, det är mina vänner,
men dörren är ju låst —
Nina lade sin hand på min arm.
— Jag kan inte öppna den om ni icke säger vilka
som äro —
Men jag avbröt, på allvar förskräckt över det
rabalder vilket nu brast löst.
— Öppna genast, eller jag ansvarar icke för
någonting ...
Hon stack beslutsamt en nyckel i dörren och vred
raskt om. Den lilla vänliga hallen i vitt och rött var
fylld av dagsljus, och då jag i ett språng nådde
farstu-dörren såg jag genom en hjärtformad Iucköppning
att julaftonen börjat med en vit snömorgon. Små
flingor föllo tätt och hastigt genom den grå luften,
det var inledningen till ett yrväder, som senare skulle
efterföljas av alpstorm och snölaviner. Ett gammalt
minne av hemlands jular fladdrade skyggt genom
hjärnan, men jag sprang vidare genom en olåst dörr, sen
jag först förgäves vridit på tre andra dörrars kolvar
och icke uppfattat Ninas dirigerande stämma bakom
mig. Uppe i våningen lät det som om man slog
sönder möbler under de värsta galltjut, och någonstans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
