Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Skelettet i skrubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
John claudius’ Äventyr • 277
jag med en viss nyfikenhet emotser, vad denne gamle
herre har att meddela. Kom, herr Claudius!
Och till min egen ytterligare förvåning och glädje
tog Nina min arm och vi gingo alla in i flygelns
varma kammare, ett slags förstuga mellan köket och
serveriiigsrummet till mahognymatsalen, där det redan
doftade av nybakat bröd och aromatiska kaffeångor.
Vi togo plats på de väggfasta, mörkboaserade
bänkarna, och trots min trötthet spände jag alla sinnen
för att kunna fatta Solschinskys kommande för-,
klaringar.
Det var en egendomlig grupp, som här fick
belysning från ett takfönster i en mellangård. Man kunde
tro sig vara i ett kosmopolitiskt sällskap i någon
Mont-martreateljé. — Den mörka Nina, Solschinskys
egendomliga figur, den rödhårige Bastien, mulattpojken,
Bennys galgfågelprofil och min egen nordiskt blonda.
— Men Sol darrade av iver och hans händer började
teckna i luften.
— Han kunde inte köra upp till villan, sade Sol,
häntydande till sin biltur — utan måste hålla på
vägen. Och jag hade icke så lätt att komma över
allt bråte som stängde ingången. Och då kastade sig
plötsligt som ett rovdjur den där —
— Låt oss hoppa över sådant, sade jag, och falla
ned direkt på Dohms notisbok.
— Dohms notisbok, det vill säga Bienstocks?
frågade Nina.
— Ja, svarade jag, men avbröts av Sols utrop:
— Bienstock — ja, nu har jag det alltsammans som
i en liten ask, håhå! Det fanns naturligtvis ingen
Dohm, utan Dohm var min gamle vän Bienstock från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
