Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Skelettet i skrubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
286
henning berger
Slutligen sade Nina med ett hopplöst tonfall:
— Det är för sent, den hemligheten löses icke.
Låt oss gå, här är kallt. Låt oss skiljas, vi ha sintet
med varandra att göra.
En obeskrivlig tomhetskänsla grep mig vid dessa
tröstlösa ord. Nu var jag icke längre äventyrets John
Claudius, utan den andre — han med pengarna och
livströttheten. Rutorna började att skymla för blicken.
Jag tyckte att jag såg Ninas svarta ögon allt längre
bort, Bennys vita och Boys svarta ansikten voro två
schackrutor, Solschinskys skuldror böjdes alltmera —
han plattades till som en matta. Nu såg jag endast
Bastiens röda hår — — — eller var också det en
matta–-
Och hallen.
Ja, hallen. Vilken väldig hall och vilken massa av
pelare! Flera tusen, smala och höga som
furustammar — och de böjas lätt, som i blåst, och det susar
som i en skog, som i en svensk skog. Jag vill resa
— jag reser redan, jag känner tågets skakning, jag
hör lokomotivets ensliga vissling långt bort. Jag sitter
ensam i en kupé — som alltid.
Nu skymmer det, en blå vinterskymning. Nu vilar
jag, nu vaknar jag — vad mitt huvud känns klart,
så svalt det drar om pannan — nej, det är en hand,
en sval hand och mitt framför mig ett par ögon, ett
par svarta, strålande ögon, som se in i mina. Jag
blundar för att behålla drömsynen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
