Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Mot livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOIIN CLAUDIUS’ ÄVENTYR 293
— Herr doktor, sade jag, nyss var här en ung
dam som talade högsvenska, min egen dialekt,
stockholmska med andra ord. Ni talar tyska. Mitt framför
mig reser sig en alp — ifall jag ej fortfarande ser
syner, vilket jag börjar tro att jag gjort en längre
tid. Jag måste göra några frågor. Tillåter mitt
tillstånd det?
— Ja, för all del! Fråga så mycket som helst
— ju mer, dess bättre. Men inte grubbla och leta i
minnet. Tag bara svar och dagar som de komma.
— Tack. Först: var är jag?
— I professor Weissmanns privatklinik »Vita
stenbocken» utanför —
— Jag vet! avbröt jag. Jag har varit sjuk?
— Mycket!
— Vad har hänt?
Läkaren såg sig omkring, tog en stol och satte
sig mittemot mig. Han klappade mig förtroligt på
knät. »
— Ja, till börja med en — olyckshändelse.
— Ni drar på ordet, herr doktor, ni betonar det så
menande.
— Ja och nej. Men det var en olyckshändelse.
Det blev en liten paus. Jag lyfte högerarmen och
betraktade min handled, som förekom mig smal som
en linjal.
— Säg allt, sade jag.
— Nåväl, det är också bäst.
— Han såg mig fast in i ögonen och sade,
allvarligt och milt:
— Ni ämnade en dag för snart fem månader sedan
lämna detta liv...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
