Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 18. Mot livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
298 henning berger
Jag satt en solstrålande februaridag på terrassen
med doktor Heinz. Han är en briljant man, och han
borde gifta sig — med en duktig sjuksköterska och
få sin egen privatklinik. Visserligen är han fattig, men
jag tror, att jag känner en rik herre, som ville bli hans
förläggare.
Paviljongen framför oss liknar min fars gamla
Djur-gårdsvilla. Den är större, naturligtvis, men de gula
väggarna och vita staketen, den platta
takkonstruktionen och terrassens taggiga buskar äro
minnesförmedlarna.
På det ställbara patentbordet vilar mitt manuskript,
som jag med stilla undran genombläddrat. —
Herregud!
Och Heinz har berättat mig, hur jag genast
identifierades. Jag trodde ju, att allt var så fiffigt utspekulerat.
Men, arma tanklösa lyxhund som jag är, jag hade
glömt att göra mig av med alla västens talande
småsaker: monogramkronometern, cigarrettfodralet och
allt det andra plocket, vilket man tagit ifrån mig
till förvaring mot ett kvitto.
Mina bröder ha också besökt mig. Jag lär ha språk’at
med dem som vanligt och lovat komma hem till våren.
De, liksom tidningar och andra utomstående, tro enbart
på olyckshändelsens enfaldighet, om jag så får
uttrycka mig. De hade hälsat mig från bekanta och
släktingar — bland nyheterna var den, att gamle
morbror Fritz Cumlien, kaptenen, var död. Däremot hade
mina älsklingshundar, som äro inackorderade hos bror
Hugo, det utmärkt, både hannen och tiken, monsieur
Boy och madame Jenny. De bliva bara för feta, ty
svägerskan och barnen ge dem läckerheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
