Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting sätter vi - och det med rätta - så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.
Benjamin Borck hette en yngling, som vanligen kallades Ben eller Benbé. Hans far var köpman och tillhörde en god gammal borgerlig släkt. Han dog tidigt och efterlämnade änka och son i rätt små omständigheter. Änkan hette Längsäll i sig själv - av de norrländska Längsällarna, kända för rättframhet och en viss pietistisk sinnesriktning. Det har sagts om Borckarna att de trutar med munnarna som om de gick och såg på någonting riktigt gott. Längsällarna åter har breda, kraftiga gäddkäftar, beredda att bita från sig om så behövs.
Benbés mor, änkan Borck född Längsäll, gav sonen en allvarlig uppfostran som framför allt gick ut på att kväva högmod och stäcka lättsinne.
Vad hans begåvning beträffar, var den en smula fladdrande. Vid tjugotvå års ålder - samma år hans mor dog - hade han hunnit med en fil.kand. och dessutom en handelsskola. Han hade på känn att hans anlag låg mest åt det merkantila och att göra upp projekter och prospekter hörde till hans käraste sysselsättningar. Olyckligtvis ställde man sig oförstående. De hade kanske sina förtjänster, dessa projekter, de var djupsinniga och vidunderliga nog men de passade inte våra förhållanden.
Sedan han jordat sin goda mor beslöt han fara till Amerika. Tyvärr hade han inga pengar. Vad skulle han göra? Han genomgick i kärligt och vänsällt sinne sina vänner och släktingar och beslöt hedra sin morbror, patron Längsäll på Sanna, med ett besök. Han skrev att han funderade skarpt på Amerika och att han före avresan ville taga farväl av sina anförvanter. Han fick ett vänligt svar: morbrodern bjöd honom välkommen, dock under förutsättning att han icke kollrade bort flickorna och inte försökte låna pengar. Han reste i förhoppning att lyckas med båda delarna.
Fru Längsäll, Benbés moster, var även hon en Borck fast av en annan släktgren. Hennes far hade på sin tid ägt Sanna samt dessutom en rikedom av projekter som gott kunde tävla med Benbés. Dessa projekter låg emellertid på det mekaniska området och än i dag ses vid Sannaforsens stränder några underliga och sinnrika vattenverk, nu tyvärr förrostade och obrukbara efter att en gång i tiden varit endast obrukbara. Sanna-Borck nödgades lämna sin vackra gård men några år senare inköptes den av mågen Längsäll, en man utan andra projekter än det att hålla på pungen och sakta och varligt fylla den.
Benbé mottogs vid stationen av sin kusin Sanna, uppkallad efter gården, där hon första gången sett dagens ljus. Folk, som ville retas, kallade henne naturligtvis Sanna-Sanna. Olyckligtvis var den stackars flickan blott alltför lättretlig och rentut sagt en smula "egen", skygg, lättskrämd, oberäknelig. Benbé hälsade henne belevat med en kusinkyss på kinden, han sa: Goddag, lilla Sanna-Sanna, är du väldigt glad att se mig? Vartill flickan buttert genmälte: Ja, om jag kan hoppas slippa se dig mer i detta livet. - Nå ja, det lär ju finnas ett annat och bättre, sa Benbé vänligt, men du döljer mästerligt dina sanna-sanna känslor. - Han klappade henne milt på kinden och fick den första örfilen för säsongen.
Sannagården, ett tämligen litet grönt hus med brutet, svart dubbeltak, låg svept i röda höstlöv, vinrankors och lönnars. På den spruckna, räfflade stentrappan stod redan den goda mostern mysande med sin borckska mun, än vidare Caroline, Sannas syster, mild och kysstäck. Och inne i förstugan hördes fader Längsäll grymta: Tag in pojken och pussa honom till kaffet. Jag är hungrig, jag vill ha mat.
En halvtimme senare kom det spännande ögonblicket. Man satt vid soppan. Damerna hade ätit en tallrik, Benbé två och fader Längsäll tre, som hans sed var. Hans väldiga labbar, fräkniga och rödludna ända ut till knogarna, låg på bordet och han stirrade djupsinnigt i det tomma fatet som om han övervägde möjligheten av en fjärde tallrik. Den stora, feta kroppshyddan hävdes och sänktes i välbehagliga suckar. Plötsligen sa han:
Kackla ni, hönor, kackla av hjärtans lust. Ty si det haver kommit en ungtupp till gården. Men du, Sanna, ser folkilsken ut som vanligt? Har han redan hunnit reta dig med sitt kuckeliku? Ta det med ro, min flicka, för nu ska han resa till Amörrikat. Det är duktigt av dig, Benjamin, det visar att du är en pojke, som inte vill mögla bort ungdom och ambition i det här struntlandet. Res du, Benjamin, och frid vare med dig.
Han stönade åter av den varma soppans vällust och de tjocka fingrarna kröktes. Han sa förnumstigt:
Beträffande emigrationen uppdelar jag pojkarna i fyra klasser. Den första är pojkar med ambition men utan pengar; dom får inte resa, för det vore skada på ambitionen. Så finns det pojkar med pengar och utan ambition - de får inte heller resa för det vore skada på pengarna. Tredje klassen är pojkar med både ambition och pengar. Till dem kan man gärna säga res, ifall man har lust - för de lämnar i alla fall inte det här futtiga landet godvilligt. Och till syvende och sist finns det pojkar som saknar både guld och duglighet. Till dem må man också vänskapligen säga: Res, pojkar, res. För se tyvärr så kan de inte. Alltså, res du, lille Benjamin, men tro inte att jag betalar biljetten. Och får vi nu be om steken, sedan ämnet avhandlats.
Detta förfärliga utfall mot den stackars Benbé avbröts ej av damerna, som helt enkelt inte vågade avbryta kolossen.
När husets herre torkat steksåsen ur sina yviga röda mustascher hävde han sig tillbaka i stolen och utbrast:
Nej, tänk! När du kommer dit bort ska du väl hälsa på den där underbara clownen ni har i släkten. Vad är det nu han heter som clown - ?
Båda flickorna inföll livligt och indignerat:
Han heter Jac Tracbac! Nej, vet du, pappa, att vara så obildad så att man inte vet det. Jac Trac-bac.
Joo, visst vet jag, om jag tänker efter. Jag ser ju hans namn lite då och då i tidningar och på biografaffischer. Men jag intresserar mig inte för såna där clowner och annat tingeltangel. Och inte är jag särdeles smickrad av släktskapen heller, det kan jag tala om.
Skulle du vara släkt med Jac! insköt Sanna högdraget. Nej, vet du vad. Släktskapen är på den Borckska sidan och inte på Längsällska. För resten är mamma knappt släkt med honom hon heller eftersom han tillhör andra linjen.
Det säger du, näspärka! genmälte fader Längsäll förargad. Men jag ska tala om för dig, att jag känner honom personligen. Jag har till och med ätit middag med honom och gu vet om vi inte blev dubröder. Där bet min räv din gås, nippertippa.
Att döma av den sköna skälvan i hans stämma, insköt Caroline, så tyckes likväl vår älskade far vara en smula stolt över bekantskapen med den där tingeltangelpersonen. För resten är pappa inte ensam om bekantskapen eftersom mamma också träffade Jac -
Benjamin! utbrast Längsäll med en komiskt tung suck, Benjamin, förlita dig aldrig på kvinnor! Åtminstone ej på deras minne eller deras förmåga att hålla reda på tid och rum och händelser. Jag har förklarat för min kära hustru att hon helt enkelt inte kan ha träffat den celebre clownen eftersom vi bodde på Johannisberg då han var i Wadköping två år före farmor Borcks död.
Det vet jag! fnös Sanna ilsksint. Mamma träffade honom inte två år före farmor Borcks död utan samma år och då var du, pappa, i London, så du kan inte veta mycket om den saken.
Det har din mamma helt enkelt drömt, betygade med myndighet hennes far. Och det har hon själv erkänt.
Nej, tyst nu allesammans, avbröt äntligen den arma, vars minne så kalfatrades. Och leende vände hon sig till Benbé sägande: Du, Benjamin, får väl den uppfattningen att vi här i huset inte intresserar oss för något annat än vår gemensamme berömde släkting. I själva verket talar vi mycket sällan om honom. Jag råkade en gång påstå att jag träffat honom men din morbror säger att det är omöjligt och att det är hans livliga skildring av mötet med Jac, som förvirrar mitt minne. Nå ja, sånt händer ofta och han kan mycket väl ha rätt. Vad nu töserna beträffar så är det ju inte underligt att de intresserar sig för en filmstjärna, men att den allvarlige patron Längsäll -
Den allvarlige patron Längsäll, inföll sagde person, önskar sig nu en kopp kaffe och ett bloss.
Man reste sig från bordet och steg in i förmaket som i sin pompösa, tunga, överlastade sjuttiotalsstil just var en passande ram åt den höstprunkande trädgården och parken utanför.
Vid kaffet återupptogs ämnet av patron Längsäll, dock först sedan hans hustru och döttrar gått var och en åt sitt håll. Den store patronen svalde sitt kaffe med samma välbehag som allt annat och började med en grymtning:
Tja, tja, att jag råkar intressera mig för den där berömde clownen beror egentligen därpå att jag vet mer om hans historia och förhållanden än de flesta andra. Nu när töserna gått kan jag dra en bit. Farmor Borck har du nog hört talas om - din fars faster? Ja, det var ju en märklig gumma, det ska inte nekas. Född i ett knektatorp blev hon först piga och sen husfru hos en av stans mest ansedda borgare och sin ställning inom den fina släkten höll hon och befästade med en kraft och seghet, som just kunde anstå en äkta svensk knektatös. Nu ville det sig så, att hennes äldste son, Gabriel Borck, råkade komma en av husets tjänsteflickor för nära och följden därav blev - vår berömde Jac Tracbac, som emellertid under sina första tjugufem eller trettio år hette Jonathan efter sin farfar. Nåväl - Gabriel, som var en ung man med samvete, ville prompt gifta sig men härtill sa farmor nej. Hon sa att det kunde vara nog med ett piggifte i släkten och därmed menade hon sig själv. Ja, sådan gumma var hon. Flickan utackorderades någonstans på landet och Gabriel sändes till Schweiz under förevändning att han var bröstsjuk. Tyvärr besannade sig förevändningen och Gabriel dog i Davos efter ett år eller så. - Tag du dig en kopp till.
Nå ja, sonens död tör väl ha oroat farmors samvete. Hon tog sin sonson till sig och det dröjde inte länge förrän pysen blev farmors ögonsten och kelegris. Sådant händer farmödrar. Antagligen blev han rätt bortskämd och hade dessutom ett underligt ojämnt lynne på både gott och ont. För resten tror jag att det är ett Borckskt släktdrag det där. Vår egen lilla Sanna till exempel hon gör oss rätt stora bekymmer med sina egenheter. Ibland kan hon vara riktigt elak och ibland är hon så naivt hjärtegod så att man blir nästan lika bekymrad för det. Men det är nu inte henne vi ska tala om.
Jo, pojken blev så småningom en riktig otering, som man säger på närkingska. För resten hade farmor svårt att tukta honom därför att han var så orimligt lättskrämd. Höjde hon handen på allvar så hände det att han fick någon sorts hysteriskt eller epileptiskt anfall - och för resten lär det ha varit något liknande med hans farfar, kommerserådet. Hur som helst så begick han till sist ett riktigt rackarstreck. Bredvid den stora Borckska gården, som du ju känner, låg på den tiden en guldsmedsaffär. En natt slingrar sig pojken in genom en glugg och när han slingrade ut igen, hade han åtskilliga nipper i fickorna. Ja, det var ju utan tvivel en ytterligt sorglig och obehaglig historia. Det enda, som något försonar, var hans otroliga naivitet. Vet du vad han gjorde med bytet? Redan följande dag delade han ut kråsnålar och slikt åt sina skolkamrater och sina flickbekanta gav han ringar och sånt. Det var inte särdeles svårt att finna tjuven. Men när de frågade honom hur han kunde göra något sådant svarade han bara: Jag tyckte jag borde ge kamraterna något, de har alltid varit så hyggliga mot mig -
Det var ett hyggligt och humant skäl att stjäla, inföll Benbé och drog på mun. Fader Längsäll drog däremot icke på mun. Han suckade rätt tung i det han fortsatte:
Nej, det är rätt illa det där. Det finns verkligen folk som blir alldeles oansvariga av pur godhet så till sägandes. Ja, det är någonting liknande med vår lilla Sanna. Gubevare mig, inte att hon ger bort andras ägodelar. Men sina egna. Och det är inte så trevligt för mamma att återse ett gammalt familjesmycke eller dylikt, som hon skänkt tösen, återfinna det på en av statarhustrurna eller andra. Det är inte roligt och dessutom gör flickan sig till ett rent åtlöje med den där obehärskade givmildheten. Det hets nog hjärtans tack i ansiktet på flickstackarn men bak ryggen grinas det.
Nå, som sagt, det är inte henne vi talar om. Den här stölden kunde ju ha blivit en förfärlig historia om inte guldsmeden Gavenstein helt enkelt vägrat erkänna att det förövats inbrott i hans affär - sedan han först naturligtvis anmält inbrottet för polisen. Det var en hygglig liten prick, den där juden, och det är just av honom jag har hela historien. Borckarna var naturligtvis inte vidare språksamma i ämnet. Ett par dar efteråt tog pojkstackarn - ja, jag kan inte ge honom fulare namn för han var nu inte riktigt normal, det är min övertygelse - tar han några hundralappar i farmors chiffonjé och försvinner. Hur han kom till Amerika, vet jag inte. Han skrev ett par gånger till några av släkten och det var tydligt att han slet en hund. De sände honom lite pengar men efter ett par år hörde de inte mer av honom.
Nå ja, du förstår, för farmor var ju det hela ett klubbslag, och jag för min del tror att hon från den stunden aldrig var riktigt klar här uppe, hur förståndig och redig hon än kunde tyckas. Om Nathan, pojken, talade hon aldrig och han tycks inte ha skrivit till henne. Först en tolv, tretton år senare kom ett brev till någon av släkten undertecknat Jonathan Borck och med förfrågan om han vågade hälsa på farmor. Borckarna blev inte glada som du kan förstå. Nu hade de oteringen, som de nästan glömt, åter på halsen. Men vad skulle de göra? Till sist fick de efter mycken tvekan underrätta gumman om den förlorade sonens återkomst. Och det blev ju stora skrällen det.
Verkligen? insköt Benbé i spänning. Blev farmor så ond eller blev hon glad eller upprörd - ?
Upprörd blev hon naturligtvis men det visade hon inte så mycket. Hon började surra omkring som en gammal humla och bedyrade att äntligen skulle hon få säga pojken ett sanningens ord och så vidare. Men huvudsaken var dock att hon måste klä upp honom och se till att han fick ordentligt med mat och ge honom lite pengar och skaffa honom någon sysselsättning med mera. Korteligen - gumman trodde att han skulle komma utsvulten i paltor som det ägnar och anstår en förlorad son. Vad de övriga släktingarna beträffar så inbillar jag mig att de trodde ungefär detsamma fast deras uppfattning av den förlorade sonen kanske inte var fullt så bibliskt enkel som farmors. Nå, på utsatt dag och tid infann sig gunstig herrn men ingalunda i trasor utan i pälsar och andra agremanger som stackars gamla Wadköping aldrig tillförne skådat. Än mer - farmors affärer hade på sistone varit rätt trassliga och hon hade nödgats sälja sin kära gård. Köparen hade företrätts av herr Gavenstein och herr Gavensteins hemlige uppdragsgivare visade sig vara - den förlorade sonen, som nu bad kära farmor återinträda i hemmets hägn. Rollerna i det gamla dramat hade bytts.
Nå, det kan ju tyckas lyckligt nog det att den förlorade sonen återvänder så schangtilt. Men man får förlåta en gammal gumma att hon inte fattar galoppen. Och på vad sätt hade den där fine herrn, som lämnade henne som snattande yngling - på vad sätt hade han kommit sig upp i världen? Jo, som clown. Gumman hade kanske sett någon clown i ett ruskigt cirkustält: hon hade kanske bespisat kringvandrande gycklare i sitt eget fina kök - men att bli fin rik herre som clown? Ä, tokerier! Det stämde inte med hennes världsordning. Hon avstod att förstå.
Hur menar morbror?
Jag kunde också säga att hon miste förståndet. Men det är nästan riktigare säga - hon avstod från att förstå. Och sen hon väl avstått från att begripa det ena och det viktigaste, så fick resten så småningom försvinna i det stora virrvarret. Den goda gumman hade varit alltför självklok i sin dar - till sist förstod hon ingenting. Det var hennes straff och det blev nog också pojkens. Hart när hade gumman - till hela släktens förfäran - kört sin rike och fine sonson på dörren. Någon samvaro med kära farmor blev det inte. Jonathan Borck alias Jac Tracbac vistades någon tid här på Sanna som gäst hos din fars kusin. Då träffade jag honom. Han var en liten hygglig karl, inte särdeles märkvärdig på något sätt, en smula skygg och tyst kanske men det berodde väl närmast på hans olyckliga möte med sin tillbedda farmor. Sen for han till sitt land igen och skar nya lagrar och guld med täljkniv. Två år senare efter farmors död var han här någon kortare tid men då träffade jag honom inte eftersom jag befann mig i London i affärer. Men fruntimmer har ena riktiga hönshjärnor och förblanda tider och orter som en snusmalare blandar sorter.
Så förhåller det sig med den saken, slöt fader Längsäll. Och träffar du den store clownen i Amörrikat så kan du hälsa honom från patron Längsäll fast han antagligen glömt både mig och mitt namn för många herrans år sen.
Hör nu morbror, sa Benbé, jag tänker inte alls söka upp den där värderade herrn för det första därför att fattiga släktingar inte brukar bli så värst väl mottagna -
Det kan man inte veta, avbröt Längsäll, jag tror att den där krabaten är ganska godhjärtad och släktkär. För resten, det är inte min mening att du ska tigga pengar av honom. Nej, för katten! Men genom sina vänner och bekanta kan han möjligen skaffa dig en anständig syssla - om inte annat så som skyltbärare he, he, he -
Gärna skyltbärare, medgav Benbé, men morbror glömmer att jag inte kommer att resa därför att en viss patron Längsäll absolut vägrat låna mig respengar.
Den store, lufsige, röde patronen steg upp ur sin gungstol och vandrade ett par slag av och an. Då och då tog han sig betänksamt om näsan och snörvlade. Slutligen sa han:
Det stämmer. Jag lånar inte ett korvöre åt en sån där emigrant. Det strider mot mina principer. Men det hände här förleden att jag kom att titta i bouppteckningen efter din mor och då fann jag att jag som utredningsman råkat realisera vissa aktier till rätt ofördelaktiga priser -
Vågar jag fråga - vilka aktier? insköt Benbé med len stämma. Mammas värdepapper kunde visst räknas på fingrarna.
Det angår dig inte, snäste Längsäll och rynkade pannan. Dumheten är gjord och gjord av mig. Jag anser mig ha tillfogat stärbhuset eller med andra ord dig en förlust på cirka tretusen kronor. Den summan kommer jag att ersätta.
Dumma utredningsmän är trevligare än vad jag trodde, insköt åter Benbés lena stämma. Längsäll sa:
Tig, pojke, när folk talar. För resten börjar här bli otrivsamt kvinnfolkstomt. Vi får göra något åt saken -
Han stod bredbent mitt i det skymmande rummet, stack två fingrar i sin breda mun och framstötte en fruktansvärd vissling.
Hänsynsfullt sätt att tillkalla husets damer, anmärkte Benbé. Patronen muttrade:
Nå, det mår de inte illa av. Den som har hand om förståndet ska också ha hand om visselpipan. Men nu får vi se, tillade han med en finurlig grimas, nu får vi se, vilken av de unga fröknarna som är angelägnast att träffa kusin Ben.
De väntade några ögonblick, Benbé i en viss spänning. Hans tyvärr flyktiga tycke hade under middagen flugit av och an mellan de båda systrarna. Emellertid hörsammade ingen av dem kallelsen, men väl deras goda mor, som trädde genom dörren lik en vacker, blid sensommarkväll. Hon sa: Hur långt har herrarna hunnit om man törs fråga?
Till och med aktierna, muttrade patronen. Fru Längsäll log förnöjd och sa: Nå, då kommer jag just lagom.
Benjamin, vände hon sig till den unge mannen, jag har gått igenom din garderob och den blir nog rätt bra, sen flickorna tagit ur de värsta fläckarna, och lagat de trasigaste fickorna -
Min bästa moster, svarade ynglingen med värdighet. Vad beträffar fläckarna, så måste varje sann fläck betraktas som en ren slump och kan ej läggas sin bärare till last. Hålen i fickfodret åter är ett av mig utarbetat sparsystem något i stil med det ärevördiga strumpsystemet. Vid tider av stark penningtillgång fyller man fickorna med sedlar, guld och silver. En rätt stor procent härav letar sig automatiskt ned genom hålen. Vid tider av penningbrist kan man genom en enkel uppsprättning av fickan övertyga sig om att man har ett sparat kapital på rockens botten. Denna metod ger stadga åt penningmarknaden och all världens banker kan gärna få stå på huvudet för den som använder B. B. F. F - Ben Borcks Fick Foder - metod.
Han skall emigrera! utbrast patronen. Det är en prisvärd och patriotisk handling att föra en dylik yngling ur landet. Men nu går Sveriges störste kräftmetkännare ut att meta. Den något vill lära, han följe honom.
Stopp lite, Ben, viskade den store kräftmetarens maka och högg den lydige ynglingen i armen. Först ska du ta det här och gömma det väl. Men inte i rockfodret.
Hon räckte den rodnande Ben en röd liten portfölj med Stockholms vapen i guldtryck. Den visade sig innehålla ett kreditiv på tretusen kronor. Fru Längsäll sa: Det är inte lönt att tacka honom. Saken har varit före. Men förvalta slanten väl, min gosse, för jag måste säga dig att tretusen kronor är inte snutna ur näsan på en tupp här i gården. Kan du en gång i framtiden betala igen, så gör det. Kan du inte - så minns, att vi har glömt.
Benbé visste inte tacka på annat sätt än att han böjde sig fram och kysste den lilla frun på örat. Det var där han brukat kyssa sin mor, men det skämdes han att tala om. Hon smålog och nickade lite, men hennes blick var riktad ut mot aftonrodnaden i parken. Med korslagda armar vaggade hon lite av och an och gav Benbé intryck av en viss oro eller förlägenhet. Slutligen sa hon:
Vad var det nu jag skulle ha sagt? Jo - nu vet jag. Det där att du skulle uppsöka vår släkting Jonathan Borck, det tycker jag bara är dumt. Vi vet ju nästan ingenting om honom och då kan du ju tänka dig, hur mycket han ska veta om oss. Nej, tänk inte på det. Jag vet att din morbror ska ge dig rekommendationsbrev till några affärsvänner han har i New York och Chicago. Vi ska hoppas att de ger dig en handräckning om så behövs.
Hon tystnade men Benbé kände att hon icke var tyst. Och efter några sekunder fortfor hon med ögonen alltjämt vidöppna mot den röda luften:
Skulle nu så vara att slumpen förde er samman - det är ju föga troligt - nå ja - i så fall kan du ju påminna honom om oss - jag menar om din morbror och säga - att han och hans familj - vi allesammans har det mycket bra - här på Sanna -
Nej, fortsatte hon i samma andedrag, nu ska jag se över dina kläder. Men gå du med morbror och kusinerna. Hans största nöje vid fiske består i att meddela andra sina vidunderliga kunskaper. Flickstackarna har han instruerat sen de kunnat stå på benen och jag tror att han skulle bli mycket tacksam för en alldeles färsk elev -
Så sa hon och de skrattade och Benbé sprang ut just lagom för att hugga sina kusiner en under vardera armen. Så drog de åstad i skymningen ned mot vassarna, som stod stela, stilla och svarta mot det oljelikt glänsande violetta vattnet. De snattrade om ett och tänkte på ett annat. Benbé undrade, vem av flickorna han skulle förlova sig med. Hans känslor drog honom för tillfället mot Sanna men minnet av örfilen förde honom närmre den milda Caroline. Emellertid gjorde Sanna slag i saken sägande: Å, söta Caroline, kan jag inte få ha Ben i fred en liten stund. - Å, bevars väl, sa den stackars Caroline, slet sig lös och skyndade bort mot sin far, som rörde sig av och an vid vassen, en stor, mörk klump.
Sanna tryckte sig rätt smeksamt intill sin kusin och Benbé hade liksom på känn att hon var den utvalda. Hon viskade i hans öra: Lille Ben, jag vill så gärna ge dig något. - Hon tog fram ett litet paket och stoppade det hastigt i hans ficka. Hon sa: Men du får inte öppna paketet förrän du kommit till Amerika. - Det kan jag inte lova, sa Benbé, för det strider alldeles mot min natur att inte öppna paket. - Då tummar vi på att du inte gör det, sa flickan allvarligt.
De tummade, varpå saken fick anses avgjord. Plötsligt erinrade sig Benbé morbroderns ord om Sannas förfärliga givmildhet. Han sneglade misstänksamt på henne och sa: Hör du, lilla Sanna-Sanna - det är väl ingenting du har knyckt från din mamma? - Flickan sprang åt sidan och stirrade på honom med stora, ljusblå ögon glittrande som opaler i röda skiftningar.
Så fick Benbé dagens andra orre, tio gånger mäktigare än frukostorren. Tja, det hade jag på känn, muttrade ynglingen och skyndade att ånyo visa Caroline sin trohet.
Vid vassen, med de väl matade håvarna i prydlig rad, stod fader Längsäll och då han varsnade den alldeles färske lärjungen, blev han lätt om hjärtat, spände ut sin väldiga bröstkorg och yttrade:
Du Benjamin, som är okunnig i dessa stycken, till dig vill jag rikta några erfarenhetens råd som jag kan sammanfatta i tjugu punkter. För det första: vid allt fiske gäller det att öva TYSTNADENS svåra konst väl vetande att varje överflödigt ord eller buller kan fullständigt förstöra din fiskelycka -
Dunkande takten med de knutna nävarna lät han sin mäktiga bas
mullra över de sovande vattnen. Ho vet om det sen fanns levande
liv i vassen eller om inte fast mer de skygga kräken flytt till
andra vattendrag? Å andra sidan - vartill tjänar visdom, om den
ej predikas?
