Under det att Tracbac otåligt väntade sin unge frände traskade Benbé i grumligaste lynne omkring med de båda uppsyningsmännen. Han visste inte rätt, vad han liknade mest - en kung på utställning, vallad av två uppvaktande kavaljerer, eller en brottsling på dådplatsen, vallad av tvenne deckare.
Emellertid klappade nu den ene uppsyningsmannen Benbé vänligt på skuldran och sa: Nu har vi gjort vår skyldighet mot en ärad gäst, sir, och kan återvända till jobbet med fredade samveten. Och eftersom ni inte älskar ensamheten så kommer här Longfellow er till mötes.
Longfellow kom emot honom med mössan i hand, icke av vördnad dock, utan för att torka den ymniga svetten.
Benbé pöste upp sig och utfor: Vackert det här, Longfellow. Vänlig nigger röka fredspipa, vända ryggen till falsk nigger, ringa parkvakten.
Master Borck, suckade negern och tog sig med båda händer för bröstet, jag har gjort värre än så - jag har kallat hit honom själv. Mr Rush - och han sticks, sir, han sticks. - Får jag be er stiga in i mitt hus, master Borck. Mylady Longfellow tar emot.
Han höll artigt upp dörren för Benbé, som trädde genom förstugan in i ett tämligen stort rum, möblerat billigt och grant. Mitt på långväggen framför en byffé, som blixtrade av mässingsbeslag, satt Longfellows maka, praktfullt fet, blänkande som en nyskurad spis och med tycke av fridfull och mätt kannibal. Med sina stora händer omfattade hon på ett värdigt och fryntligt sätt den köksklädesklädda magen. Till höger och vänster om henne grupperade sig sju barn, det äldsta en tolvårig gosse, sin fars avbild. Det hela bildade en familjegrupp väl värd sin kamera. Mitt framför dem stod mr Rush och betraktade dem just som en fotograf sina klienter men tyvärr saknade han redskapet.
Mr Rush var en helt ung man, endast två eller tre år äldre än Benjamin Borck. Han var jude men hans utseende förde tanken snarare till Lyckliga Arabien än till Palestina; han var affärsman och ansågs knivig men påminde mer om poet eller andlig. Longfellow stegade nu in och med en stor gest och ilsket mullrande stämma föreställde han: Mr Kain Rush!
Egentligen Abel Rush, smålog sekreteraren och såg milt men en smula otåligt spörjande på negern. Mr Rush lät blicken glida till den feta negermamman och hennes trevliga barn för att åter fästa den vid grindstugans herre. Plötsligt uppgav Longfellow en tjutande suck och stegade fram mot makan skakande sina knutna händer.
Mylady, bullrade han, begriper ni ingenting, ni obildade kvinna? Begriper ni inte att ni är överflödig i ert eget hus? Begriper ni inte att vi och våra stackars barn körs på dörren? Ut med er! Ut i storm och oväder!
Det är väldigt vackert ute, insköt mr Rush beskedligt och sanningsenligt. Mylady log tyst och svepte ut ur rummet lik en svart komet med präktig svans av lika svarta meteoriter. Longfellow högg hastigt äldste pojken i axeln och tryckte ned honom på den stol, hans mor lämnat. Han sa:
Hiawatha, min son, du stannar. Inte sant, mr Rush, Hiawatha får stanna?
Det går ju för sig, svarade sekreteraren, fast jag inte förstår varför.
Varför frågar ni, Kain. Därför att det i detta rum finns en bedragare, en jude och ett skåp med bordsilver. Därför, mr Rush. Hiawatha, pass på! Och den fruktansvärde grindvakten stegade ut och smällde igen dörren. Sekreteraren skrattade ett lågt och behagligt skratt.
Nå ja, sa han, där fick vi båda vad vi tål.
Han fortsatte till Benbés förvåning på en svenska som visserligen hade yankeetonfall men som eljes var korrekt:
Ni ska inte tro, att den gode Longfellow var så rasande och hätsk som han föreföll. Negrer är goda skådespelare. Unge Hiawatha har inte placerats här för att vakta silverskedarna eller ens för att förarga oss - men han ska lyssna och avlägga rapport för kära far.
Sekreteraren hade antagligen rätt. Så snart den pigge ynglingen förstod att han ingenting förstod ägnade han sig åt angenämare sysselsättning. I det han med talande och bönfallande miner anhöll om förståelsefull diskretion från de båda herrarnas sida, tog han ur byffén fram en betydande syltburk och försjönk i en vällustig dåsighet.
Mr Rush bjöd Benbé en stol men förblev själv stående.
Som ni hör, är jag svensk. Mina föräldrar flyttade över då jag var åtta år. Innan dess hade jag emellertid nöjet att göra er bekantskap. Vi slogs en gång i min fars trädgård, som gränsade intill Borckska gården. Min far hette Gavenstein, juvelerare Gavenstein. Här tog han namnet Rush.
Det låter som ett bilmärke, inföll Benbé.
Någonting i den stilen. Gavenstein påminde om ett äpple. Som pojke har jag fått smörj för båda namnen, Gavenstein i Sverige och Rush här. Nå, det gör ju detsamma, varför man får det härdande smörjet -
Han gick fram till negerpojken och viskade uppmuntrande:
Ät, Hiawatha, ät! Det finns många syltburkar i skåpet.
Det finns det, väste pojken förtjust och öppnade det röda gapet på vid gavel. Jag ska regla dörrn för säkerhets skull -
Sekreteraren sa:
Som ni ser är jag hämndgirig och långsinnad som alla judar. Jag straffar Longfellow och hela hans släkt, därför att han tar oss båda för tarvliga silverskedstjuvar. Jag hoppas vi är bättre upp än så.
Benbé skrattade därför att han började känna sig bättre till mods. Den där mäktige sekreteraren var alltså son till Gavenstein, en liten trind och trevlig juvelerare som brukat göra konkurs då och då. Till på köpet närmaste granne till farmor på den tiden! Vad kunde han bättre begära? Alltså behandlade Benbé sekreteraren efter den ritual, som är bestämd för barndomsvänner - han räckte fryntligt fram handen.
Abel Gavenstein eller Kain Rush eller vad ni nu heter, slå till om ni behagar. Låt oss lägga bort titlarna. Det känns fånigt att inte säga du åt en pojke, som man klått upp -
Nå ja, herr Borck, sa Abel Rush och smålog underfundigt och lite melankoliskt. Den av oss, som har några titlar, kan ju lägga bort dem. Eljes kanske det är bäst att vi väntar. Tänk om vi skulle ångra oss?
Envar som något känner etiketten mellan svenska ynglingar och män, vet fuller väl att ett avslag i dufrågan hör till de allra grövsta förolämpningarna. Följaktligen rodnade Benbé hejdlöst, hans humör blev grumligt och hans andhämtning fnysande och besvärad.
Som ni behagar, sa han. Vill ni då vara så fly förbannat vänlig och tala om vad ni önskar?
Personligen ingenting, svarade sekreteraren lugnt. Jag är blott ombud för de herrar, som handhar den ekonomiska sidan av Jac Tracbacs verksamhet. Er ankomst har väckt någon oro. För min del blir jag nöjd med ett samtal, som jag hoppas ska leda till en överenskommelse i godo.
Överenskommelse? upprepade Benbé ursinnigt. Välj era uttryck, Abel Gravenstein! Tror ni kanske att jag är någon utpressare?
Sekreteraren smålog som mot ett barn.
Utpressare bekymrar vi oss inte om. I ert första brev, som jag tog mig friheten konfiskera -
Jaså, ni tillstår det! skrek Benbé hjärtans nöjd att finna så giltig anledning till vrede. Ni tillstår att ni stjäl er husbondes brev?
Med Tracbacs tillstånd eller rättare sagt på hans befallning censurerar jag hans post. Vill ni sen kalla det stöld, så var så god. Mr Tracbac får ofta brev från så kallade släktingar och de bekymrar oss inte. I det här fallet visste jag ju, att brevskrivaren verkligen räknade släkt. Det gjorde saken betydligt mera invecklad. Om ni kommit ett år senare, skulle ni varit hjärtligt välkommen, det försäkrar jag er. Men tidpunkten är mycket olycklig vald. Tracbac har samtyckt att uppträda inom den närmaste framtiden -
Jag ämnar inte störa, sa Benbé högdraget. Sekreteraren suckade och halvslöt ögonen lik den, som ser att hans väg är lång och svår.
Herr Borck, har Tracbac väl fått fatt på er, så är det sannerligen inte ni, som avgör den saken. Den kommer att ligga helt och hållet utanför er kontroll och följaktligen måste ni tyvärr i viss mån stå under vår. (Och när jag säger vi och vår - inflickade han - menar jag naturligtvis mina principaler, det så kallade Tracbacsyndikatet.)
Jag ska säga er något, fortsatte han. Så snart Tracbac glatt oss med löfte att uppträda - det händer inte ofta och får inte hända ofta - så snart han givit sitt löfte, vet vi två saker med visshet: för det första kommer han att göra allt, som står i hans makt, för att uppfylla sitt löfte. Tracbac är den mest utpräglade pliktmänniska, jag känner, och ett brutet löfte skulle plåga honom orimligt. Vad vi för det andra vet, är tyvärr att han kommer att göra allt för att inte infria sitt löfte, allt utom att direkt bryta det -
Det där kallas kanske god logik på amerikanska, inföll Benbé. På europeiska kallar vi det paradoxer -
Vi kallar det ett fördömt besvär, svarade sekreteraren med en mild suck. Ni får emellertid inte tro, tillade han genast, att mr Tracbac gör det där på trej. Å nej, han är renhårig som man säger. Saken är helt enkelt den att varje uppträdande för honom betyder en andlig spänning, som kommer honom att rygga tillbaka och knipa ihop munnen.
Nå ja, avbröt Benbé snusförnuftigt, det bör inte vara någon svårighet att slippa undan. Sjukbetyg till exempel; han kan ju skaffa sig kikhosta.
Sekreteraren brast i skratt och hans svarta ögon glittrade av pojkaktig förtjusning.
Vet ni vad, sa han, där stötte ni på den märkvärdigaste paragrafen i Tracbacs eljes mycket rätlinjiga kontrakt. Han har själv avfattat den och den lyder ungefär så här: Sjukdom av vad slag den vara månde upphäver icke undertecknads kontraktsenliga förpliktelser, ej heller min död och begravning som - om syndikatet finner skäl föreligga - böra konstnärligt och ekonomiskt utnyttjas.
Det var baddarn, sa Benbé.
Uppriktigt sagt vägrade syndikatet godkänna den där paragrafen som onekligen kan förefalla cynisk och brutal. Tracbac å sin sida vägrade underskriva ett kontrakt utan paragrafen. Den finns där. Mina principaler, som själva är en smula - nå ja, affärscyniska - misstänker att Tracbac vill ha den som ett yttersta vapen för att i nödfall kunna skandalisera dem. Å nej då, er släkting är kanske en smula barnslig men allt annat än cynisk eller knivig. Enligt min åsikt har han paragrafen som ett skydd mot sin egen feghet. Sjukbetyg eller liknande tricks ska inte kunna hindra honom från att uppträda.
Mr Tracbac har i själva verket en sträng moral. Ifall han nedläte sig till ett eller annat litet knep som så många andra stjärnartister, vore det inte så konstigt att sköta honom. Tyvärr har han en förkrossande mängd moraliska synpunkter. Vi måste ständigt vara på vakt och jakt för att om möjligt oskadliggöra dem. Hans moral är tvåkluven. Dels har han en hederlig gammal svensk borgarmoral, mer konventionell än djup. Det får knappt förekomma aningen om något oanständigt i hans komedier. Hans stora effekter ligger på ett helt annat plan. Den andra grenen av hans moral är ur vår synpunkt sedd hemsk i all sin oberäknelighet. Den är uteslutande baserad på medlidande och ett medlidande utan gränser. Kan han här finna ett eller annat stöd - och hans uppfinningsförmåga är otrolig - då står han inte att styra. Kunde han uppfylla en moralisk plikt med ett kontraktsbrott, skulle han riva sönder kontraktet utan att blinka. Å du milde, utbrast sekreteraren plötsligt och strök upp håret till ett förtvivlans snår, å, du milde herr Borck på den punkten är han svår.
Just därför, tillade han, eftertänksamt, har vi alltid hyst en viss oro för hans släkt. Lyckligtvis är ni den ende representanten på den här sidan Atlanten.
Tror ni kanske att jag, utbrast Benbé uppbrusande men smällde plötsligt igen käkarna och sänkte huvudet. Den stackars ynglingen hade i sin fåfängliga stolthet velat framslunga: Tror ni, att jag ämnar vädja till hans medlidande! - Tyvärr hade fiffigheten solkat ned stoltheten. Han fick nöja sig med att muttra:
Tack för piken. Jag förstår att ni syftar på den där checken -
Å, vad ni pratar, avbröt sekreteraren förargad. Jag hade för ögonblicket glömt den där historien. Tror ni att det angår oss; vad mr Tracbac gör med slantarna. Jo, om han ville slösa bort sina millioner till sista centen, skulle antagligen mina principaler gnugga händerna. De skulle kanske hoppas att få övertaget. Det tror nu knappast jag. Tracbac fattig skulle vara lika svårregerlig som Tracbac rik. Hur som helst - vill han ruinera sig så gärna för oss, mycket gärna - bara han inte ruinerar syndikatet genom att vägra uppträda.
Ni är inkonsekvent, anmärkte Benbé, ni sa nyss att Tracbac lovat uppträda och att han alltid håller sitt löfte.
Tyvärr är det inte jag, som är inkonsekvent, genmälte sekreteraren. Tracbac kommer att uppträda men var, när och hur? Nå, "hur" kan vi hoppa över: det är verkligen hans sak och den oroar oss aldrig, faktiskt aldrig. Men tiden! Han skulle bli förtvivlad, om han komme fem minuter för sent till en repetition, men att komma fem månader för sent till en premiär generar honom inte alls.
Det måste vara obehagligt för era känslor, herr syndikatsekreterare, medgav Benbé. Men skulle ni i förbigående vilja säga mig en sak: är ni i syndikatets tjänst eller i Tracbacs? Det borde göra en viss skillnad -
Å nej, inte ett spår, så som jag ser saken. Syndikatet kan naturligtvis inte existera utan Jac Tracbac, men inte heller han utan syndikatet. Våra turnéer måste planeras två år i förväg för att kunna disponera de lokaler vi behöver i femton eller tjugu av de större städerna. Vi har motståndare eller medtävlare att bekämpa. Det hela måste ske mycket diskret och är förenat med kolossala kostnader, arbete och risker. Framför allt den risken att Tracbac skjuter upp turnén på ett halvår. Naturligtvis har vi stora böter stipulerade i kontraktet men vi skulle aldrig indriva dem eller låtsas indriva dem eller ens knysta om att han berett oss väldiga förluster och obehag -
Det var generöst, utbrast Benbé, jag märker att jag måste revidera min lantliga uppfattning av syndikat och bolag och tocket.
Vore det generositet, så vore det oförlåtligt. Saken ligger annorlunda. Emellertid förstår ni att vi fasar för allt, som kan komma i vägen. Den stundande turnén är planerad sedan halvtannat år. Om tre månader träder kontrakten med de olika lokalerna i kraft - sen börjar våra böter, ifall Tracbac inte är färdig att gå in. Vi har redan avsatt en bötesfond på en halv million men det är naturligtvis en rent godtycklig summa eftersom vi måste förnya kontrakten undan för undan tills Tracbac en vacker dag säger: Nu går jag in.
Och om ni i stället sa: Nu går du in? Vad skulle då hända.
Sekreteraren log sorgmodigt och vaggade på huvudet:
Oj, oj, oj. Vad som skulle hända? Det värsta tänkbara. Tracbac skulle gå in och han skulle göra sitt allra bästa. Samvetsgrant som ingen annan. Och vi kunde hälsa hem, som man säger. Det skulle inte finnas någon Jac Tracbac längre - det skulle bli fiasko -
Hör nu ni, sa Benbé förundrad, vet han inte av det där själv?
Säg det, den som kan. Ibland tror jag att han inbillar sig uppträda i ett portativt tält som släpas från marknad till marknad av två spattiga hästar. Hans förstånd måste ju säga honom, att så inte är förhållandet - men hans känsla är nog en äkta tältkänsla om jag så må säga. Jag ska ge er ett exempel. Så snart vi fått visshet om att turnén verkligen kan starta, annonseras den i alla de tjugu städerna samtidigt. Det har nämligen hänt en gång, då vi blott annonserade premiärstaden, att ett dussin andra städer annonserade fortsättning av turnén antagligen envar i avsikt att tvinga oss dit. Det blev en del oreda. Alltså annonserar vi hela turnéplanen samtidigt och samma dag är biljetterna till samtliga föreställningar i de tjugu städerna slutsålda. Under sådana förhållanden, förstår ni, blir det ingen biljettförsäljning vid föreställningarna - de är redan överstökade och resultaten deponerade i respektive banker.
Kommer så premiären med dunder och brak, fortsatte sekreteraren. Vanligen har jag i uppdrag av Tracbac att räkna inropningarna. Ibland har det roat mig att uppge felaktig siffra, för stor eller för liten. Å nej, lurifax, säger han och skrattar fast han är som en trasa - å nej, det var så och så många. Han missar ta mig sjutton inte en applåd om de också närmar sig hundratalet. På turnén sover han och äter i sin klädloge - dels vill han inte visa sig ute, dels inbillar han sig - förmodar jag - att han bor i en sån där cirkusvagn. När lokalen äntligen är tömd säger han till mig hemlighetsfullt och en smula förläget: Gavenstein, om vi skulle höra efter hur stor kassan är? - Visst det, säger jag och så smyger vi oss genom korridorerna in på kontoret. Där sitter en karl eller kvinna och låtsas räkna. Högt ärade, säger Tracbac och bugar sig, jag är han Jac själv, skulle ni vilja säga mig kassan. - Fruntimret, som sitter där enkom för detta besök, låtsas addera ihop något på en papperslapp, så säger hon summan. Tracbac nickar och funderar, så säger han: Inte dåligt. Det kunde ha varit mer, men det kunde också ha varit mindre. Vi får vara nöjda. Kom med mig i min loge. Där drar han upp en flaska champagne och säger: Sannerligen - vi kan ha rätt att rumla ett tag. Han klär av sig, tömmer ett glas, sveper sig i filten och somnar på britsen ögonblickligen.
Komedi, fnös Benbé.
Jag skulle hellre kalla det lek - eller vila om ni så vill. Han leker sig tillbaka till tälttiden då unge Jonathan Borcks konster och krumbukter inte var värda så värst många dollars eller cents. För resten vet man ingenting om honom - det är egentligen det enda man vet. En gång - och jag var då alldeles ny som sekreterare - skulle vi börja turnén i Chicago. Underhandlingar var slutförda för många månader sen men ingen hade brytt sig om att fråga Tracbac, var han ville ha premiär. Vanligen är det honom alldeles likgiltigt, men enligt kontraktet har han rätt att själv bestämma var han ska börja - ja, han kan i själva verket starta i Australien eller Asien eller Afrika om han vill - blott icke i Europa -
Varför inte i Europa? frågade Benbé.
Sekreteraren ruskade på huvudet:
Å nej då! Amerikanerna skulle inte tåla en Tracbacpremiär i Europa. Det skulle skada oss kolossalt. Inom Staterna har han emellertid fritt val, fast vi vanligen kastar loss i New York eller Los Angeles eller Chicago. Nå - en månad eller så före starten säger han att premiären skall ske i Topeka, en världsförgäten håla om förti- eller femtitusen invånare. Varför i Topeka? frågade det förskräckta syndikatet. Fanns där kanske någon eller några personer, som han önskade se på premiären, så kunde de per extratåg om inte annat förflyttas till Chicago. Tracbac blev generad. Det är hans svåraste själsliga kongregationsform. Råkar han i den så får man varken tal eller svar. Emellertid höll han fast vid sitt kära Topeka. Ingen förstod eller förstår varför. Jag antar att han blundat och satt fingret på kartan. På så sätt måste han ha upptäckt Topeka.
Syndikatstyrelsen visste sig ingen levande råd. Då fick jag en idé, var jag nu tog den ifrån. Jag begav mig hit. Tracbac var då alldeles ny i sin bungalow och mycket intresserad av alltsamman. Han tog vänligt mot mig och skämtade och kallade mig äpplet Gravenstein i stället för Abel Gavenstein. Det var både första och sista gången han behagade skämta med mig, tyvärr. Nå, rätt vad det var, tog jag mod till mig, bröt tvärt av det muntra pratet och sa: Vad är det för dumheter det här med Topeka? Hur kan man komma på en så vanvettig idé? - Jac blev kopparröd i sitt vita ansikte men han svarade mycket saktmodigt och allvarligt: Det är inte vanvett, min gosse, det är rättvisa. Varför ska jag alltid ha mina utskrikna premiärer inför fläskpackarna i Chicago eller Wall-streetjobbarna i New York? I storstäderna finns tusentals förströelser och sevärdheter, i småstäderna få eller obetydliga. Det är bara rättvisa att jag startar i Topeka eller någon annan håla. Man måste tänka även på dessa människor.
När er onkel sa det där, fortsatte sekreteraren, såg han så innerligen barnslig, snusförnuftig och god ut som en flicka, den där skickats ut om julafton av sina rika föräldrar för att utdela julklappar på rättvisaste sätt bland fattiga småttingar. Hade jag fått följa mitt hjärtas mening, skulle jag tagit den store-lille clownen i famn eller jag skulle ha bugat mig till jorden för honom. Men jag var bara en yngling som skulle visa framfötterna och till vad pris som helst haka mig fast vid lyckohjulet. Alltså begick jag ett nidingsdåd i miniatyr -
Jag sa till mr Tracbac med lämplig blandning av naivitet och illslughet: Tror ni verkligen, mr Tracbac, att era konster skulle ha så stor betydelse eller andligt värde för de goda Topekaborna, att man behöver tala om rättvisa eller orättvisa? Är det inte bra stora ord i detta sammanhang? Er konst är naturligtvis en alldeles enastående konst och dessutom värd väldiga pengar - men tror ni inte att den kommer mera till sin rätt i Chicago eller någon annan storstad?
När jag sa det där, fortsatte sekreteraren och hans vackra bruna poetansikte var rödflammigt under ögonen, när jag sa det där skämdes jag mer än jag gjort vare sig förr eller senare. Jag hade fullkomligt klart för mig, att det var ett nidingsdåd och det enda som höll mig något vid kurage, var den risk jag själv löpte -
Jag minns det tydligt, återtog han. Vi befann oss i ett litet rum högst upp under taket. Det är möblerat med några tarvliga gamla pojkmöbler som Tracbac låtit hämta från sitt barndomshem - en utdragssoffa, ett par pinnstolar, en liten bokhylla, ett skrivbord av furu, fullt med inristade initialer och gubbar. Tracbac satt vid bordet och lät fingrarna kila av och an över skivan och bokstäverna - han liknade nästan en blind som försöker att läsa med fingertopparna. Jag hade hjärtat i halsgropen, det kan jag säga er och jag vet inte, hur länge jag fick vänta på svar. Till sist sa han lugnt och lågmält: Ni har alldeles rätt. Min konst passar bäst för svinslaktarna i Chicago. Den är utspekulerad för dem och deras gelikar. Min konst är av det slaget att den måste betalas mycket, mycket bra, om det överhuvudtaget ska vara någon mening med den.
Så sa han och jag dröp ut som en mus droppar ner i sitt hål. Från den stunden var jag säker om två ting: syndikatets välvilliga förtroende och Jac Tracbacs kyliga motvilja eller kanske förakt. Min ställning hade blivit säkrare men inte angenämare.
Abel Rush smålog med nedslagen och fundersam min som om han i sitt stilla sinne vägt vinsten och förlusten. Emellertid sticker det egna kära jaget snart fram ansiktet i en ungdoms tankar och Benbé började åter fundera över sin egen ställning. Sekreteraren måste naturligtvis ha någon avsikt med att locka honom till grindstugan. Rush föreföll en smula nervös och obehaglig till mods; hans läppar rörde sig, som om han talat invärtes, kanske överläsande en läxa. Pojken Hiawatha syntes stilla och djupt försjunken i synd och sylt; skedens vandring från kruka till mun blev allt dåsigare och en och annan dov och liksom betänksam rapning antydde begynnande mättnad.
Plötsligt yttrade Abel Rush otåligt:
Jag är sannerligen missnöjd med den här knivige syndikatssekreteraren och vad ska då inte ni vara. Alltså blir jag väl nödd och tvungen att komma till kärnpunkten.
Tyvärr, tillade han och rynkade pannan i missmodets vågiga veck, tyvärr kommer ni snart att förstå, hur finkänslig jag i själva verket var, då jag avböjde ert vänliga du-brorförslag.
Å, verkligen? sa Benbé obehagligt nyfiken.
Ö-ö-ö-ö-ö-öh, rapade negerynglingen Hiawatha tryggt, ty hans sak var avgjord.
