Hallåmannen. Hallå, hallå, nu fortsätter föreställningen. Stämningen i de stora foajéerna har varit synnerligen livlig och övervägande sympatisk gentemot Jac. Den unga kvinnan som på ett egendomligt sätt störde föreställningen och bragte själve Jac ur koncepterna lär nämligen vara en dotter ur ett tidigare äktenskap, en dotter som Jac på grund av omständigheternas makt icke träffat på åratal och som honom ovetande befann sig bland åskådarna. Jag tog alltså fel, hon hörde inte till pjäsen. Publikens några ögonblick fientliga hållning gentemot Jac förmådde den impulsiva och behjärtade unga damen att ställa sig vid sin fars sida. Hon bär en mauvefärgad tailor made resdräkt, enkel men chic. Hennes ansikte är snarare distingerat än i vulgär mening vackert. Likväl återfinner man mycket av faderns strålande intelligens och livliga konstnärstemperament i mimik och gester. Miss Tracbac åtföljes av en kvinnlig släkting, mrs Benjamin Borck, en alldeles bedårande ung varelse, även hon i mauve tailor made. Mrs Benjamin Borcks man visade sig vara en fryntlig ung man, utomordentligt framstående journalist, och amerikansk representant för en stor nordeuropeisk presskoncern.
Min slyngel till springpojke, omöjlige Johnny, har mot sin vana gjort ett förträffligt reportagearbete. När Jac jämte sina släktingar, sin läkare, sin sekreterare samt mrs Siva Yala dragit sig tillbaka till Jacs klädloge lyckades Johnny slinka med. Till allas förvåning, inte minst Jacs, var logen starkt upplyst och praktfullt dekorerad med blommor. Ur denna blomsterprakt framträdde mr Judah försedd med en jättestor förgylld lagerkrans vilken han hängde över Jacs huvud. Med stora tårar i ögonen bad mr Judah Jac förlåta att han, Judah, blivit på ett tämligen skymfligt sätt utvisad från föreställningen. Tracbac genmälte att han aldrig förlät oförrätter som han själv tillfogat andra människor. Då mr Judah med allt större tårar och halvkvävd röst insisterade på en försoning, föreslog Tracbac en medelväg - han, Jac, skulle be Judah om ursäkt. Knappt var ordet utsagt förrän Judah kastade sig om Jacs hals och kysste honom på båda kinderna. Därpå uppmanade han miss Tracbac att omfamna sin far varjämte han själv skakade hand med mr och mrs Borck. Alltsamman var mycket rörande men min Johnny, som den gången hade både ögon och öron med sig, hörde ett besynnerligt knastrande ljud bakom blomdekorationen och då han trängde djupare i saken fann han inmonterad i själva logeväggen en kinoapparat. Om Johnny inte ljugit får vi i morgon och övermorgon på Judahkoncernens tusentals biografer se rörande bilder av Judah och familjen Tracbac. Får han också press-och-korträtten för dessa unika bilder torde han ta igen något av det han förlorat på syndikatets upplösning. Publiken har nu mangrant återtagit sina platser, även fru guvernörskan, som begagnat pausen till att avlägga sin charmanta päls av etiopisk dvärgantilop. Hennes dräkt är av någonting som kännare betecknar med namnet pingvinmullvad - vad det nu kan vara för ett underligt djur. Kanske Johnny vet. Då guvernörskans toalett under pausen varit föremål för minst lika mycket gissningar som Jacs återfunna dotter, torde nu läget vara lämpligt för ett fortsättande av clownens katkes. Det är väl när myndigheterna förstår att tillfredsställa folkets verkliga behov.
Jac låter åter vänta på sig, men nu har vackra Siv och hennes kavaljer intagit sina platser. Likaså mr Borck och hans förtjusande, verkligen förtjusande unga hustru. Seså, nu är handklappningsmaskineriet åter i gång. Undras hur många hästkrafter som förbrukas. Där har vi Jac, hans dotter och hans sekreterare. Jac leder sin dotter vid handen. På duken skrivs Jac och hans dotter. Nå, det här är inte riktigt i Jacs stil, tycker jag, men det kan ju vara bra ändå. Det är i varje fall publikens tanke. Vad är det nu då? Johnny, vad är det där för spektakel? Å, det må jag säga var raskt marscherat. Det är ett trettiotal unga damer ur kvinnoklubben som i samlad trupp träder in på arenan för att hälsa Jacs dotter. En charmant rosenbukett överlämnas. Miss Tracbac synes förtjust men ingalunda överraskad. Nu intager de unga damerna graciösa attityder och stämmer upp en sång. Johnny, vad sjunger töserna? Så. De sjunger under utförande av vissa plastiska rörelser Home, sweet home. Nå ja, den här jättecirkusen liknar ju inte särdeles ett hem men välmeningen är densamma och publiken synes djupt gripen. Det hela är rörande. Jac har krupit bakom sekreteraren och förefaller inte särdeles tacksam. Kanske hade han önskat fira återseendets glädje på ett mindre publikt sätt. Men det hörer ju yrket till, käre clown. Hans dotter tycks däremot vara i sitt ässe. Hon mottager hyllningen på ett mycket värdigt sätt. Man skulle nästan vilja säga att hon visar större scenvana än sin stora pappa. Nu sätter sig Jac vid bordet. Hå ha ja ja, nu ska vi väl tro att den där stämningsfulla episoden är över och jag lämnar ordet åt Jac.
Jac (viskande). Kära lilla Sanna, följ nu herr Rush upp till din syster och svåger -
Sanna. Kan jag inte få taga plats vid bordet, far? Jag kunde vända bladen i din bok -
Jac. Tack, lilla barn, det gör jag bäst själv -
Sanna. Jag ville så gärna dela din glädje liksom jag nyss delade din oro. Publiken ser så vänligt på oss båda -
Jac. Vi ska dela glädjen, Sanna, men sen, sen, efter föreställningen. Följ nu herr Rush - jag ber dig -
Sanna. Kan jag därmed göra er en tjänst, min far - så naturligtvis. Herr Rush, vill ni bjuda mig armen -
Jac (suckar, därefter muntert). Publicum! Jag ber er ursäkta, att jag nyss gick, och än mer ber jag er förlåta, att jag åter kommer tillbaka. Orsaken till mitt försvinnande var en lycklig händelse - jag har fått tillökning i familjen: en dotter. Om jag sa er barnets vikt, skulle ni inte tro mig. Sällan får en så liten far en så stor dotter. Jag tackar - jag tackar för edert deltagande i mina känslor.
Här har jag ett kapitel som kan vara passande för stunden och mig. Det heter: Livets växlingar - nej - livets clownspratt och deras betydelse för clownens spratt. Det är ett mycket djupt kapitel, fyllt med visdom och erfarenhet och all den bottenlösa lögn som bildar en behagfullt gungande grund för all mänsklig visdom och erfarenhet. Clownen måste ta vara på lögnvågorna under visdomen. Jag antar att en något så när välskapt kung hela sitt liv kan spela på idel rutin utan att man märker bristen på hjärta och förstånd ens vid den historiska obduktionen. Sånt går inte för en clown, inte i längden, aldrig lönt försöka. Med förståndet är det kanske inte så kinkigt - skulle det tryta, köper man en portion färdiglagat snille med sås och garnering, det smakar publiken lika bra, den är van vid standardartiklar och förfalskade matvaror. Värre är det med känslan. Nog tar publiken tåligt emot förfalskad känsla och njuter den stundom utan nämnvärd hälsovåda men konstnären dör av kosten. Självförbränning som är en stark och strid lycka övergår till självförruttnelse, som är vidrig.
Det var en härlig tid den, då man kuskade omkring med sitt lilla tält och reste det, varhelst polisen såg godmodig ut, och slog på sin trumma och bjöd en blind gumma och döv gubbe att stiga till luckan att bilda kö och trädde in och fann tältet tomt men nedan kantat av barnahuvuden med tillhörande kroppar utanför, tjuvtittarnas glada släkte. Och då man om mornarna stod i radda för att köpa veckogammalt bröd - denna hälsosamma kost - och då mannen baktill satte ett alltid lika skarpt och starkt knä i ens stuss och mannen framtill trampade en på tårna med alltid lika energiska och järnskodda hälar och båda kallade en drulle eller cirkusbuse. Hur lärorikt är icke ordet drulle! Ibland säger det något om en själv, ibland om andra, ibland gör det en ödmjuk och religiös, ibland befordras man till världsmästare i boxning - nästan aldrig lämnar det en fullständigt likgiltig.
Tältlivet är konstnärens liv, säg mig icke annat ty jag har tältat. Det är rikt på obehagligheter och behagligt rikt. Man gör aldrig så överdådiga och härliga grimaser som då man kommer direkt från ett slagsmål. Näsblod är en förträfflig och billig ersättning för karmosin, verkar också mera naturligt. Guld må vara livets salt för många: för clownen är det icke något lämpligt konserveringsmedel. Ack, konstens stora konservfabriker distribuerar åt millioner prima vara i elegant förpackning. Det är utmärkt. Men vi clowner är krypskyttar. Vi smyger kring i skogarna och knäpper vad vi finner. Sen smyger vi oss in i städerna med färskt vilt i väskan och ser oskyldiga ut och skriar och bjuder ut vår vara och skriar på nytt tills polisen tar oss för tjuvskytte och spärrar in oss och släpper ut oss eftersom vi i alla fall inte kan betala de lagliga mutorna.
Hallåmannen. Här uppstod en munterhet som tycks göra själve Jac perplex. Det är den bråkige mannen på hyllan, som skriker något. Vad är det han skriker: Det är rätt, Jac, det är rörande att se dig dela dina fattiga kamraters nöd. Vågar jag fråga vad du har i inkomst, arme clown! Jac tycks ingå i svaromål.
Jac. Min sekreterare lovar att uppenbara min högsta inkomst om du först vill säga oss den högsta inkomst du inte har. Han tror att siffrorna blir ungefär desamma. Det är sant att fattigdomen länge var konstens skyddshelgon och kanske är det än. Men hur givmild hon än är mot de flesta, kommer hon dock ej på befallning. Rikedomen låter sig kommenderas av det fåtal som beskärts kommandostaven. Fattigdomen är givmild men fri. Du säger till mig: Sälj dina moriska palatser, din gamla Ford och din tiotusenton lustjakt, din vackra hustru och underbara bar, sälj rubb och stubb och giv åt de fattiga. Så blir du åter en god clown. Det stämmer inte. Livet måste sköta om sånt där, mina fiender måste göra mig den tjänsten att ruinera mig, mina vänner bedra mig. Eljes är det inte äkta. Giv bort vad du haver - det gör ett helgon eller en vansinnig. Men clownen får inte vara vansinnig och kan inte vara helgon. Visst vore det fint att gå på lina i himlen men där saknas intresserad publik. Och utan publik har clownen ingen himmel. Vad vill du mig? Varför kommer du med alla beskyllningar på en gång? Spä ut dem, spä ut dem. Det finns en dag i morgon också. Du får följa med på hela turnén, jag engagerar dig. Du ska få stå bakpå triumfvagnen och viska! Minns att du är ett kräk, som lär ett och lever annorlunda! För resten talar jag inte om mig utan om mina bröder. Jag talar om människor. Jag är ingen människa. Jag har varit ett syndikat och nu är jag upplöst. Håll mun och tig dessutom.
Hallåmannen. Det dumma inpasset från ovan har tydligen i anmärkningsvärd grad upprört Jac. Jag ser hur svetten pärlar över kinderna. Antagligen är det väl blott en svallvåg efter den förra starkare sinnesrörelsen och har ingenting att betyda. Men - men - doktor O'Henny har lämnat sin loge och kommit ned på arenan. Han tycks alltså inte dela min uppfattning. Han talar med sekreteraren - nu stiger sekreteraren upp och doktorn tar hans plats. Jac tycks inte märka ombytet, han sitter och bläddrar i sin bok. Nu skallrar han.
Jac (ljust, mörkt, komiskt). Skallra, clown, skallra. (Häpet, hetsigt.) Vad vill du? Var är Rush?
Doktorn. Hos Siv. Jag tänkte jag kunde ta hans plats under tiden.
Jac. Såå? Är det meningen att jag ska tala under läkaruppsikt? Säg ut! Säg ut! Genera dig inte!
Doktorn. Å, var inte dum nu, Jac -
Jac. Dum? Jag är så dum jag vill. Och lite till. Men för resten var så god och sitt. Sitt, sitt, sitt. Vill du ha en cigarrett - jaså det får man inte. Låt bli att glo på mig.
Som sagt, mina damer och herrar: till fattigdom äro många kallade men få äro de utvalda - som förstår fattigdomens välsignelse. Jag gör det inte. Ändå var jag mycket fattig då jag var en sån här liten cirkusprisse. Då var jag förfärligt fattig. Jag och en jämnårig kamrat - ja, inte den jag hängde, inte, utan en annan - vi spisade en gång med välbehag råttor. Vi visste inte att det var råttor. Vår stackars cirkusmamma hade ingenting annat att ge oss. Hon stuvade dem som kaniner och vi åt och mådde bra. Hur de smakade, har jag glömt. Jag vet inte om jag bör klandra henne, stackars lea gumma. Hon hade ändå tre stora hundar, som hon kunde ha slaktat. Men se de var dresserade, de gjorde konster, de var ett nummer, de fick leva. Det är alldeles som jag - jag gör konster, jag är ett nummer, jag får leva. Tills vidare! Här har jag ett annat kapitel, nummer tre - där frågas om clownen bör vara mycket ödmjuk. Härpå svaras obetingat ja. Motiveringen är den att man förlorar så mycket genom att vara stursk. Man kan till exempel aldrig förstå en människa som man ser ned på. Och vad ska en stackars clown leva av ifall han inte förstår andra människor och framför allt de ringaste? Det vore rena rama andliga svältdöden, det. Det händer oss cirkusartister inte så sällan att vi blir sedda över axeln. Nå ja, nuförtiden har jag inte mycket att klaga över i den vägen - men förr. O, vad det var många bättre människor som såg ned på mig. Sicken en lus, sicken en lump. Då tänkte jag: du kaxe, vet du väl vilken förlust du nu gör? Du förlorar tillfället att förstå och fatta Jac Tracbac - ja, på den tiden hette jag Stall-Nathan för jag skötte stallet åt en cirkus i Topeka och min fästmö hette Mary-Ann fast vi aldrig blev gifta därför att hon hade högre intressen som jag saknade så att hon blev småskollärarinna i samma stad och är så ännu - alltså tänkte jag till kaxen: du stackare, aldrig lär du fatta och förstå Stall-Nathan. Det är synd om dig, mycket synd. Jag har medlidande -
Och mitt herrskap - lyssna till mig: Bär alltid i västfickan en ask medlidande och känner ni er smittade av ilska så stoppa bums ett par pastiller medlidande i mun. Ni får en angenäm, kylande, frisk smak i mun, huvudvärken går över och blicken klarnar. Den som blir ond, blir dum.
Se här en ny fråga i katkesen: Skall en clown vara stolt? - Obetingat. Stolt som clown, stolt som människa. Han skall vara stolt över sitt yrke - eljes skall han lämna det. Ingen människa är så beklagansvärd som den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete än hans kan ingen ådömas. Livet har många njutningar men högst står det stränga arbetets njutning om det med glädje täres. Bör clownen vara stolt över sitt yrke? Jooooo. Jo. Det bör han - Va - Va är det, Denny? Är det nu han där uppe igen? Vad säger han?
Denny. Å, han frågar om man kan vara stolt över att vara narr.
Jac. Jo, du kerub och seraf i cirkushimlen - det kan man om man i narrens hand sätter en skallra av löje och på hans hjässa en krona av visdom.
Hallåmannen. Replikskiftet roar publiken. Man undrar om det hör till pjäsen men Johnny påstår att det är helt och hållet improviserat.
Jac. Och icke annorlunda förhåller det sig med stoltheten över att vara människa. Vad är nu det för en pärla att yvas över? Hur mången svart och slemmig mussla kan icke framvisa ett skönare innehåll? Två människor mötas, en tredje uppstår. Och över denna händelse skall - kan tänka - den tredje yvas. Bosch! Ingen ställe sig på torget och rope: Se, jag är dock en människa. Först den som gör ordet människa till mods och mildhets märke, han bäre det med ära. Ett adelsmärke är det men blir först adligt då det av bärarn adlats.
Men ni - ni misantroper, som kallar människa en ynkedom - ja visst, visst! - ni har så rent förbaskat rätt - visst är ni ynkedomar - det behöver ni inte tala om - det syns på utanskriften - det hörs av ert ömkliga mäle. Och som ert mäle är så skall ock ert eftermäle varda. Må misantropen dra nattmössan väl, väl ned över öron och ögon och slumra sött. Vi tänker inte väcka honom. Han hör till de fege. Hans själ skall aldrig avteckna hans kropp ty hans själ ruttnar före kroppen.
Jaha, nu vet ni det men nu faller mitt finger på ett kapitel som heter: Clownens förhållande till publiken. Det blir allt en smula brännande, efter det mindre hyfsade uppförande som ni, högtärade, redan låtit er komma till last. Jag hoppas att ni har kvar era visselpipor, gossar och flickor? Ja? Gott, då är jag trygg för fortsättningen. Ibland ser ni allesamman så uppnosiga och stryktäcka ut, att jag vill gå min väg. - Ja, ja, jag hör vad du ropar, du herre där uppe. Du säger att jag inte ska genera mig utan gå. Men jag har betalt för det här. Och ingen inbille sig att han får tillbaks en cent vid luckan ifall föreställningen avbrytes.
Otrevligt är ofta ditt utseende, publik. Men kanske är ditt anlete blott en spegling av mitt? Eller mitt en spegling av ditt? Sak samma - är vi otrevliga så kan vi tryggt halvera äran. Det sägs ibland av konstförnumstigt folk att konstnären ej ska spela med publiken. För katten - vem ska han då spela med? Med kamraterna? Jo visst - men blott med dem? Lika gärna då i sluten kammare eller inför tom salong. Ren vid repetitionen spelar han med regissören, fjäskar ej men har honom i varm åtanke, hoppar gärna över barriären och ger honom en smocka. Repetition utan slagsmål intresserar ingen verklig clown. Han måste känna att han lever. Pulsen får inte slakna tämjd av tama ord. Spela med publiken? Jag har aldrig gjort annat hela mitt liv. Jag är en clown, icke munk som spelar mol allena med Vår Herre. Blott spela med kamrater. Ja visst. Men högtärade clowner och clownessor i loger och på rader, jag gör er verkligen den äran att räkna er alla som kamrater. För i afton, för denna timme. Då min skallra tystnat, gå då hem eller till festliga lokaler och spela nya komedier med andra clowner.
Då pajazzo beträtt arenan är publiken hans egendom likaväl som han publikens. De är barn i samma vagga, gungar du så gungar jag. Samma öde, samma äventyr sluter oss för en timme i sitt famntag. Det har sagts om scenen till exempel att den är ett rum, vars fjärde vägg tagits bort - se ej dit, o sanne konstnär, vakta väl din själ, låt dig icke influeras av publiken, rikta blicken mot teatervinden, där bor guden, där står han, som håller tråden.
Ack ja, store konstnär, gör du bara så - låt dig inte influeras av publiken så kan du åtminstone vara viss om att publiken inte låter sig influeras av dig. En brandmur av tomhet skiljer er åt och du kan gärna prata vad smörja som helst - ingen hör dig. Nej, min käre konstnär, är din roll och hjärta kurtisant, kurtisera då - publiken, är det tragiskt, vredgat, gissla då - publiken, vill du skratta - skratta i dess armar, vill du gråta - gråt i samma näsduk - som publiken. Men min kurtisante konstnär - vill du, som jag tillrått, spela med publiken skall det ske just som vid en fin och skarp kurtis - ingenting får märkas av den som ingenting får märka -
Arenans konst och scenens är stundens samliv mellan människorna på båda sidor barriären. Därför är filmens fält begränsat. Vem vill älska.eller hata en bild i stället för en människa? Tänk bara hur tomt och tråkigt att se och höra dessa komedianter som visserligen kan vara hur skickliga som helst men som dock totalt saknar förmågan att komma av sig eller bryta nacken? Bilden är dock blott ett surrogat. Nå ja - jag tror nog att det finns folk som hellre hör sin svärmors röst i grammofon än i levande livet - men hur är det med fästmöns? Ack - låt konsten förbli fästmö så länge som möjligt. Svärmor blir hon tids nog.
Låt oss nu för ro skull titta på elfte kapitlet. Det lyder: Vad är clowneriets mål och mening? Frågetecken och slut. Sidan är blank så när som på en stor plump. Katkesförfattaren har kommit av sig, pennan har fallit ur hans skälvande hand. Det påminner om vad man ibland får läsa i rättegångsreferat: Brottslingens tystnad vid domarens fråga torde få betraktas som en fullständig bekännelse. Mina damer och herrar, i min knipa vänder jag mig till er allesamman med frågan: Varför clownar ni? Varför ränner ni omkring i cirkussamhället och utför era diverse konster? Sker det för roskull eller har ni några bestämda avsikter? Clownar ni uteslutande därför att ni råkat ta anställning vid en cirkus? Nå ja, var och en svare för sig och jag för mig. Jag för min del har en fråga, en blank sida och en plump. Ska vi våga oss på en ordlek och kalla den sidan en plump bekännelse?
Vänta - nu faller anden över mig från cirkustaket. Hör på. Den sanne clownens mål är att låta människor känna att de lever. Ska det vara så nödvändigt då? Visst inte, mina barn och vänner, men skulle blott det nödvändiga existera, så existerade ingenting. För min del har jag i jobbet använt det instrument som direktören gett mig och jag har behandlat det som den grymme vilden sin krigstrumma - med knytnävarna. Mitt instrument har varit skräck.
Hallåmannen. För första gången denna något ojämna och oroliga afton kan jag säga att en verklig Tracbacapplåd utbrutit. Det förefaller som om den skulle gälla mindre clownkatkesens författare och kommentator som fastmer vår gamle vän Galne Jac, Clown Skräck. För första gången tar också Jac mot applåd som han förut tämligen nonchalant låtit gå obemärkt över sitt huvud. Han har rest sig och bugar clownaktigt djupt åt alla håll. Nu skallrar han.
Jac. Clown Skräck alias Jac Tracbac framför genom mig sin vördsamma och djupt kända tacksamhet. Men kära barn, varför använder ni inte era vackra visselpipor? Tro nu inte att clowner i allmänhet avskyr applåder. Tvärtom. Applåder är dem hart när kärare än livet. Men när man har skött skallran länge, skallrat, skallrat, då ljuder visselpipan just som ett löfte att mästerclownen är förbrukad och kan gå ut i ryttargången, den mörka bakom mig, och dölja sig och torka svetten.
Skallra, clown, skallra. Dallra, hjärta, dallra.
Jo - jag har ju inte valt den fula gubbens roll för att skrämma barn och dårar, tvärtom har jag skrämt mig själv för att barn och dårar skulle få tillfälle att skratta åt skräcken. Det var min uppgift. Lär folk skratta åt skräcken, bröder clowner - envar efter sin metod. Där har ni er uppgift!
Och åter kommer jag till ett kapitel som gör mig betänksam. Titeln lyder: clownen och kärleken. - Nå, vad sägs? Vad kan en clown skriva om kärlek? Det är väl allt så där lite tjohittlaha! Va? Nå, herrarna tål vad de får men jag pauserar en minut för att låta alla sederena och blygsamma damer avlägsna sig. - Herr direktör, törs jag fråga, har många gått - ?
Direktören. Inga, Jac, inga.
Jac. Tack för det, lilla Inga! Tyvärr, mina damer, kommer jag inte att motsvara era högt spända förväntningar. I denna text finner jag knappt ett vågat ord, långt mindre en gemen slipprighet. Jag beklagar. Ni måste ta i betraktande att det knappt finns en så anständig och pryd varelse som den inbitne gamle ungkarlen - jag för min del - Vad är det nu, Denny? Tog damerna illa upp?
Denny. Å, det är den där lymmeln nu igen. Han frågar, varför du först presenterar din dotter och sedan kallar dig ungkarl. Det skär sig en smula med de oskyldiga flickornas ljuva sång - home, sweet home -
Jac. Å, det hade jag glömt - å, det är förfärligt - kan jag då inte tänka på vad jag säger? - tänk så dumt av mig - så ratt - så tarvligt -
Denny (strängt). Seså, Jac, inga dumheter! Jaga inte upp er! Här är ingen skada skedd. Fortsätt!
Jac. Clownens kärlek är liksom allt hos clownen funtat av övning, beräkning, gymnastik. Hjärtat måste hållas i form. Precisionsarbete kräves. Liksom vid vissa skjutövningar instruktörens oregelbundet och tätt upprepade "nu" - på en tiondels sekund måste följas av skottet, så skall ock clownens hjärta vara väl disciplinerat och snabbt. Nu älska! Nu hata! Nu jubla! Nu lid! Ni förstår - det gäller inte bara grimasen, nej, själva varan kärlek måste prompt levereras. Clownens hjärta är ett lydigt hjärta, väl dresserat som en cirkushund. För den enfaldiga människan, oslipad och illa tränad, är kärleken ofta lik ett oförnuftigt barn som muntert eller sorgset villar sig i skogen, finner en täckelig plats, slår sig ned och leker sig hemma. Å, sådan är ej vår kärlek, o clowner och clownessor. Vi har adlat den till konst och därför kan vi också med gott samvete sälja den. Varje ny upplaga av vårt hjärta, varje ny inropning på kärleksscenen är ett bevis för vår artistiska fulländning. Bland enkla själar hets det: Min älskade gosse eller min älskade flicka. Hos oss ej så. Vi säger: Min oförliknelige partner! Min högst konstnärlige kamrat på känslans slaka lina -
Och skulle så vara - vilket dess värre händer om än sällan - att någon ur vara konstnärliga kretsar, clowner och clownessor i logerna, att någon av oss försummar nödig träning eller kanske rentav tror att det rör sig om verklig kärlek - nå ja, då är det klart att kvinnan faller - slår sig - kanske bryter nacken. Det är ej partnerns fel, hans ära som konstnär blive obeskuren om ej han av pur häpnad uppträder lika fumligt. Ingen, ingen spille blommor på den graven. Känslans slaka lina kräver kallt huvud och ett trimmat hjärta. Det är en konstnärs plikt att veta detta - efteråt har hon - ingen rätt att säga till sin partner - sin - säga - du - du äcklar mig - du är en böld - i min själ - ett äckel - hon får ej säga, du borde vetat - jag inte var en så - SÅ - stor konstnärsclown - narr - slak narr - som du -
Hallåmannen. Jac talar långsamt och förefaller mycket frånvarande i sina tankar - han fingrar på de små handskarna, i sin distraktion försöker han dra den ena på sig - den är naturligtvis för liten och han slänger den ifrån sig - hans ansikte är trött och slappt - doktorn förefaller orolig, han tar fram ett pulver -
Denny. Jac, hur är det fatt? Är du trött -
Jac. Tack. Jag vet inte - det faller mig ur minnet - vad är det jag talar om - ?
Denny. Tag det här pillret och gör en kort paus. Du kan skallra lite under tiden - sluta sen så snart som möjligt -
Jac. Ja - ja men vad är det jag talar om - ?
Denny. Du talar om kärlek. Se så, tag nu pillret -
Jac (slött). Talar jag om kärlek? En clown tala om kärlek? Å, fy för den lede så osmakligt -
Hallåmannen. Saken har tagit en tråkig vändning. Jac är illamående. Doktorn ger honom ett piller. Aj - vattnet rinner ut - han kan inte svälja. Hans dotter skyndar ned till honom. Nu leder de ut honom. De små kontroverserna med publiken, som han för resten själv utmanade, tycks ha varit för mycket för hans nerver. Personen som talade uppifrån raden lär ha varit en sinnessvag före detta cirkusartist som tydligen inbillade sig att han borde uppträda med sin berömde kollega. Kvar är nu blott katkesen, skallran och de små damhandskarna. Den ena ligger i golvets sågspån och verkar onekligen ofantligt övergiven. Jacs mascot har tydligen ej bragt honom lycka - åtminstone ej denna afton. Må vi hoppas att Jac snart kryar på sig. Vår utsändning från Capitoliums första Jac Tracbacföreställning är slut.
---Sanna. Min far - känner du dig bättre nu?
Jac. Jo, jo - mycket bättre - utmärkt -
Sanna. Så synd att vi måste avbryta - publiken skulle ha hyllat dig - den såg så vänligt på dig - (smäktande) - och även mot mig var man så vänlig - vilket mottagande - rosorna - sången - home, sweet home - hem, ljuva hem -
Jac (trött). Ja ja, min flicka, låt oss gå hem - hem - till hotellet -
