- Project Runeberg -  Östgötha-Correspondenten /
Concerten den 9 September.

(1838) [MARC] - Tema: Östergötland
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
3

Concerten den 9 September.

Sedan flere år tillbaka har den, hwarje höst återkommande, concerten för Lifgrenadier-Musik-Corpsernes Enke- och Pupill-Cassa warit ett föremål för allmänhetens deltagande, ja till och med till den grad, att tiden för samma Concert nu mera blifwit en werklig Carnaval och marknad för wår goda stad Linköping. Den Concert, som nu i höst för samma ändamål blifwit gifwen, motsågs med mera wäntan än någon af de föregående, ty man wäntade att på något sätt se firadt minnet af den man, som i mer än 2:ne decennier warit Musik-Corpsens ledare. Hwad man wäntat, inträffade äfwen, och hwar och en som läst Linköpings Bladet för den 12:te dennes har, uti den der intagna insända artikeln, fått en så målande beskrifning på allt det sceniska af minnesfesten, att deruti ingenting behöfwer tilläggas. Oss återstår således blott, att i korthet lemna en underrättelse om tillställningen i dess egentligt musikaliska bemärkelse. Concerten öppnades med en af den tillfällige anföraren, Herr Directör Preumayer författad sorgmarsch, deruti inlagts första delen af den hädangångne Directör Crusells sista composition, kallad en Suck wid målet. Dessa få tankar, alstrade på dödsbädden, med blicken fästad på allas wårt slutliga mål, afbildade sant det lugn, den stilla frid, som höfwes en stor själ, färdig att öfwerflytta till ett bättre land. Den del af sorgmusiken, som ägde en annan författare, tycktes deremot wara skapad efter den regel, att en ny idee icke låter förena sig med ett gammalt minne, och lyckligast hade det derföre warit om den nu uteslutna delen af Directör Crusells "sists suck", hade fått intaga den tillfälliga sorgmarschens ställe. Men Åhöraren -- wi mena icke den talande, utan hörande delen af Contertens publik -- lemnades icke länge i saknad af bewisen på ett werkligt skapande snilles magt, ty Reissigers herrliga Ouverture till Melodramen Yelva följde. Wisserligen förlorade den betydlig på dess arrangerande för blott blåsinstrumenter, men wäl exequerad, med iakttagande af en skarp nyancering, lemnade den all den njutning man kan önska sig af en composition, utförd af andre instrumenter än de, för hwilka den blifwit tänkt och skrifwen. En Duett utur Norma af Bellini, arrangerad för 2:ne Clarinetter, efterträdde Yelvas Ouverture. Man bör icke hysa för stora pretentioner på en musiker’, som genom en högst otillräcklig aflöning, twingas att wända sin omsorg, mera på att skaffa sig dagligt bröd, än werklig musikalisk bildning, och man måste således wara nöjd, då man wid en Concert, sådan som denna, får höra Solopartierne utförda techniskt riktigt. Herr Rosén, som exequerade ena Solopartiet, realiserade likwäl större förhoppningar, ty hans föredrag wittnade om känsla och urskiljning, men likwäl gjorde denna composition ej den effekt den förtjenar, af det enkla skäl, att Instrumentet aldrig kan uttrycka detsamma som menniskorösten. Men det lärer icke wara så noga, om en composition förlorar på dess öfwerflyttning från ett fält till ett annat, blott man kan uppsätta en rik och talande repertoire.

Hymnen af Belde, som i ordningen härefter följde, är en composition i ren och ädel stil, men ty wärr återgafs den helt och hållet färglöst och hwad som wärre war, ojemnt och med allt för märkbar detonering. Om detta war följd af en mindre wårdad inöfning, eller af trötthet hos sångarne som redan öfwer en halftimma warit occuperade wid sina instrumenter, lemna wi derhän. Bättre gick Chören af Crusell, som ock är wida lättare och derwid dessutom Sången understöddes af accompagnementet.

Potpourrierna ur Meyerbeer’s Robert le Diable, omkristnad till Robert af Normandie, och Herolds Zampa woro att likna wid målningar, från hwilka en härjande hand bortrifwit det ena stycket här, det andra der, och sedermera utstrött bitarne så, att till exempel en del af ett hus blifwit liggande i toppen af ett träd o. s. w. Så beskaffade rån kunna likwäl hwarken förbjudas eller straffas, och man måste således låta sig
4
nöja. Fullt belåtne kunde åhörarne deremot wara med sättet, hwarpå dessa musikstycken, sådane de nu woro, utfördes. Detta war åter icke fallet med Concertanten för Flöjt, Clarinett och Fagott af Fuchs, hwilken återgafs utan hållning, synnerligast i clarinettpartiet. Sjelfwa compositionen war ock matt och trivial, så att composition och execution här stodo till hwarandra i jemnt förhållande. Detta betydde likwäl mindre, ty hwad som musiken saknade i lif och intresse, ersattes af conversationen. -- Wandrarens aftonsång af Reissiger och Ullahs boning af Belcke gåfwos wäl bättre än Chören i första afdelningen, men synnerligast Ullahs boning, en lika snillrikt tänkt, som harmoniskt wäl utarbetad composition, hade förtjent ett mera bildadt föredrag. Saknaden deraf i Chörerna väckte likwäl icke det obehagliga intryck som wid Herr Lindmans utförande af Philomele. Wisserligen hade han sedan förledet års Concert, bortlagt en del af den brutalitet, som då war hufvuddraget i hans sång, men frånwaron af allt musiskaliskt medwetande, af all känsla, röjde sig lika starkt nu som förra gången, och man får törhända derifrån räkna de osmakliga tillägg i sjelfwa sången, hwarmed Herr L. framkom. Herr D. Westerdahl tycktes ock hafwa ledsnat wid sången; ty man saknade denna gång den själfullhet och werkliga inspiration, som wid fjolårets Concert utmärkte Herr Westerdahls föredrag.

Talrikt besökt, lemnade Concerten för Enke- och Pupillkassan en god behållning.


The above contents can be inspected in scanned images: 3, 4

Project Runeberg, Tue Dec 12 12:23:00 2006 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/corren/concert.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free