Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trakterna. Och jag antar på goda grunder, att han
hjälpt mig igenom, ifall jag råkat i samma belägenhet.
Det var emellertid han som en gång hängde öfver
en afgrund hållande sig i en buske, hvars rötter
hvilket ögonblick som helst hotade att släppa fästet
i skrefvan, där de sutto. Då var det jag, som lade
mig på magen och räckte honom en hjälpande hand.
Jag visste inte själf, att jag var så stark, som jag
visade mig den gången. Jag minns ännu i dag vårt
korta samtal på klippkanten. — Nu måste jag släppa,
Cox! pustade doktorn. Håll fast! skrek jag. — Nej!
— Jo. — Jag drager er med i djupet. — Håll fast,
säger jag! Ha vi gjort sällskap så länge, göra vi
det hädanefter också. — Därmed spände jag
hvarenda muskel och sena i min kropp. Och se, det
lyckades. På den här armen lyfte jag en fullväxt
karl så högt, att han med ena handen kunde släppa
taget kring min handled och i stället gripa tag om
klippkanten. Sedan var det inte hälften så svårt att
draga honom öfver kanten. Men efteråt var jag så
slapp och kraftlös, att en tre års barnunge kunnat
knuffa omkull mig. Doktorn skrattade som en
galning. Min tro är, att han inte var normal just då.
Det var inte jag heller. Jag grät och skvalade som
en gistnad pump. Och så omfamnade jag doktorn
och kysste hans skäggiga kinder. Sedan den stunden
älskade jag honom som mitt eget barn.
Nå, det här är ju inte någon resebeskrifning, så
ni skall slippa vidare detaljer. Men däruppe på en
fotsbred remsa ofvan en tusen meter djup afgrund
fick jag en vän för lifvet.
Det kanske roar er att höra det, min vän Müller
var den, som kartlade Lo meta och ett par andra
floder, som ingen förut följt. Sedan trängde vi fram
genom urskogarna ända till Orinocos mynning. Vi
sågo allt, som fanns att se, vi påtade i jorden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
