Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jim Cox bröt ut i ett af sina ohörbara skratt.
— Det är på mig Harrison skjuter, tänkte han.
— Jag har aldrig sett maken till karl att ligga i.
Han såg grenarna röra sig här uppe, och strax
slängde han i väg ett par kulor... Han stannade midt
i meningen och grep hårdt kring geväret.
Underofficern framför honom hade rest på armarna och
spejade nedåt sluttningen. Det sätt, hvarpå karlen
rörde sig, utvisade högsta spänning, och den
försiktighet han därvid utvecklade vann till och med Jim
Cox’ gillande. — Han vet, hvar Harrison gömmer
sig, tänkte denne. — Funnes inte jag här, skulle
vår expedition kanske... Jim Cox förde bösskolfven
till kinden, ty underofficern hade just gjort detsamma.
— Fördöme mig, tror jag inte Harrison blottar sig,
mumlade äfventyraren och sköt. — Det kan inte
hjälpas, min gosse, sade han, då underofficern med
ett skri sjönk ihop och blef liggande.
Omedelbart därefter sprungo de bägge lansiärerna
på andra sidan vägen upp från sitt gömställe och
kastade sig in i skogen till höger om vägen. De hade
hört kamratens rop och förstått, att en ny fiende uppträdt.
Den fridfulla dalen och den af aftonsolen belysta vägen
blef nu en kort stund skådeplatsen för ett vildt
tumult. Nedifrån sluttningen brände George af sina
patroner i rask följd. Då de bägge lansiärerna reste
sig, hade han uppfångat en skymt af dem och sköt
oafbrutet i den riktning, hvaråt de sprungit.
Jim Cox ansåg, att han borde understödja honom
och så vidt möjligt var förvilla motståndarna. Äfven
han brände af ett par skott åt samma håll, under
det han utstötte ett gällt: hurra!
— Framåt, Cox! ropade George nedifrån ravinen.
Och då Jim Cox, medan han laddade om, gaf sig
tid att se ditåt, märkte han, hur buskarnas grenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
