Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Och jag behöfver väl inte bedja er skona
folket? fortfor Quiroga, sedan han tackat med en
hufvudböjning. — De trehundra, öfver hvilka ni för
befälet, äro mina underhafvande. Nästan alla äro
födda på min hacienda, och om de följa er blir det
för min skull. Deras kärlek till mig och de mina
är så stor, att... Han stannade, ty hans djupa
rörelse hindrade honom att säga mer.
— En revolution kan ju vara en riskabel affär,
sade Jim Cox med verkligt deltagande. — Jag vet
inte, hur det brukas här nere, så några garantier
lämnar jag ej.
— Jag menar, att ni inte onödigt inlåter er i
strid...
— Det är inte jag som bestämmer den saken,
señor. Ger besättningen i Barajos sig frivilligt, har
jag ingenting däremot. Men blir det krångel af,
få vi väl klå upp dem, så att de begripa, hvad vi
mena.
Quiroga sänkte hufvudet och såg dystert ned
framför sig. Hans känsla uppreste sig mot dessa
båda mäns sätt att se och behandla, hvad han ansåg
som det största och viktigaste i sitt lif. Men så sade
han sig, att motståndarna tvingat honom till detta
steg. Ville han rädda sitt fosterland, sig själf och
många andra, var det nödvändigt att gå vidare på
den väg, som en gång blifvit beträdd.
— Framtiden, stammade han med bruten stämma.
— Det är just på den äfven vi tänka, sade
George.
Quiroga smålog. Han förstod det, men han
hade önskat att de bägge andra tänkt på samma sätt
som han.
George väntade en stund, innan han sade något.
Äfven han insåg hur allvarlig stunden var, men hans
ungdomliga ifver tillät honom ej att dröja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
