Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
låtsade sofva, då Olof, som hade att emottaga
Ottas redogörelse för hennes långvariga
fögderi, kom in till mig. Jag kände att jag icke
var i en sådan sinnesstämning, som höfdes
första natten i mitt eget hem och skulle helst
ha’ tillbringat den ensam, men då det ej lät
sig göra, ville jag åtminstone förebygga hvarje
utbrott af min nedtryckta sinnesstämning.
Och föga sof jag under denna natt; men
om den hufvudkudde, som jag vätte med mina
tysta tårar, kunde tala, skulle jag kunna vädja
till dess vitsord, att den unga makan, hur
öfvergifven och pröfvad hon än kände sig, dock
slutade med en brinnande bön, att kunna
genomgå pröfningen med försonligt sinne emot
svägerskan och kärleksfullt och undergifvet emot
mannen.
Då jag dagen derpå vaknade, var del fullt
solljus i rummet och jemväl i inin mans blick,
der han stod lutad öfver mig.
"Gud välsigne dina leende ögon!" sade han
och kysste dem. "Du såg lidande ut i
sömnen, men nu är du glad och frisk igen. Du
är ju det?"
"Ja, Olof, — och om jag icke varit det
förut, skulle jag blifvit det, öfver att ha’
återfått denna din blick, hvars ljus och värme äro
mera nödvändiga för mitt lif än solljuset för
mina blommor. Jag är så glad, jag vill
skynda mig upp och följa dig öfverallt. Du skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
