Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - De hvita gnistorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE HVITA GNISTORNA
15
har du hvila? Har oron i ditt bröst stillnat bort?
Är den hvita gnistans eld ännu släckt? Se, jorden
är oss icke längre vred och vår sömn utan drömmar.
Har ditt bröst svalka och tystnad? Eller måste du
ännu i outsägligt kval längta och tråna?» Men
kvinnan sade: »Aldrig kan jag höra upp att längta
och tråna. Aldrig kan jag se på något och säga:
det är godt. Aldrig skall jag blifva fri från den
hvita gnistans eld!» Och mannen svarade: »Aldrig,
aldrig! Ve oss för den hvita gnistans eld! Dig och
mig — ve oss!»
Så gingo de nästa dag till sitt arbete och gömde
åter tigande sina sår. De talade aldrig högt därom
och dolde dem inom sig såsom en skam och ett
brännmärke. Men för sig tänkte de: »Det är alla
onda dagars möda och minnet af de tunga
irrfards-dagarnas skräck, hvars plåga aldrig ryckes ur vårt
bröst. Det var deras förtärande längtan mot sällare
öden och en huld hvila på någon vänlig mark, som
blef oss så alltför fruktansvärdt tung att bära, att
den för all tid sönderrifvit oss. Våra barn, våra
söner, som vi födde och som finna allt väl beredt för
sig, skola aldrig känna det vi känna. Så har dock
vår vedermöda icke varit förspilld.»
Men till män växte deras söner. Kain kallade
de den äldste. Han var stark och härdig som en
cederstam, brynt af sol och väder, med lemmar tunga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
