Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Löftesskeppet - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
LEGENDER OCII BERÄTTELSER
lyfte han sin oskadade högra arm med dess stora,
knutna näfve — denna fruktansvärda, järnhårda
näfve, denna stenslägga, som varit hela
skeppsbesättningars skräck och som nu var så hårdt
knuten, att knogarna hvitnade och naglarna trängde in
i handflatan. Och den föll ned på henne — den
slog hvar den kom åt, utan att väja, utan att se
hvar den träffade, i ett ursinne som inte visste af
något mer, än att den ville mätta sig, släcka af sin
törst i en annans yttersta plågor och förödmjukelse
— slog som den där gången den slagit den lille
franske stewarten, efter hvilken det bara blifvit ett
bylte slappt kött och blodiga kläder framme på
fördäcket — slog tyst och hårdt och obarmhärtigt
och utan att tröttna.
Jenny försvarade sig ej. Instinktivt kröp hon
bara samman med axlarna och lyfte armbågarna
öfver hufvudet. Men hela tiden upprepade hon
igen och om och om igen, slött, entonigt, utan att
veta hvad hon sade:
»Slå mig inte — Herre Jesus Kristus slå mig
inte...!»
»Luderl»
Det brast upp ur hans hals — ett enda kort
ord, hväst fram mellan tänderna, fullt af allt det
äckel, den outtalbara vämjelse och smärta, som
sprängde inom honom. Och därefter, som var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
