Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Stjärnorna och ödet - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STJÄRNORNA OCH ÖDET 271
Det skulle alltid finnas en brista någonstädes i
det, de trodde vara den, en som ingen upptäckte,
förrän han gått till botten därpå.
Och då le stjärnorna sitt frostiga leende öfver
honom.
Länge stod Adrian Hellner och betraktade dem.
Så krökte sig omsider hans munvinklar — han log,
också han, upp emot dem. Och det kände han, att
det leendet, att det ändå hade något i släkt med
deras eget.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
