Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vida bättre hade anstått en Klingsporr, en Adlersparre och dylika
bjeltar. Men det gifves dock raenskliga förhållanden, hvilka,
ehura icke egnade att framkalla lyriska utgjutelser, likväl
utmärkas af en djupt tragisk beskaffenhet. Till dessa hörer general
Gripenbergs läge, då han slets mellan sin, med hans skyldighet
mot sig sjelf och fäderneslandet öfverensstämmande böjelse att
slåss för att häfda sin gamla, aktningsbjudande miliUiriska
reputation, och det förfärliga ansvaret att i desperat krigisk
lek ropa det: va-tout! hvarigenom han var öfvertygad, att han
skulle spela bort åt en bråd död de sista arma lemningarna af
den här, fosterjorden hade anförtrott åt hans samvetsgranna ledning.
Men om också Gripenberg i den stund, han vid slutet af
sin krigarbana uppoffrade soldaten åt menniskan, släckte den
poetiska glans, hvari han lika väl som de fleste bland hans
vapenbröder kunnat framstå för efterverldens blick, tyckes det dock
såsom hade han att tacka poesin — om än blott medelbart —
för den första ljusskj-mt, som fallit på hans så länge kränkta
manuaära. Eller vållades det blott af en tillfällig slump, att
samma tid, som i och genom Fänrik Ståls Sägner releverade det
menskligt ädla och herrliga i deu tinska härens heroiska kamp
mot sitt öde, äfven framkallade den första humana protest, som
i den förnärmade rättvisans namn inlades till general Gripenbergs
förmon? Vi skulle icke vilja tro, att slumpens nyck denna gång
gått den historiska rättvisans äremler. Det vissa är i alla fall,
att kort efter det Ståls Sägner med ädlaste sinne och mod hade
sjungit högt de sista tinska stridernas vådor och ära. möttes den
långtifrån ädla smädelsen, som druckit sig rusig ur Ekelunds och
Bruzelii usla, förgiftade brunnar och senast hade svallat öfver
i det uti Stockholm (icke Upsala) utgifna Svenska
Conversations-Lexicon, för första gången på långlig tid af en kraftfull damm,
hvarpå stod skrifvet: hit, men icke längre! Man har anledning
tro, att finskt blod rann i den mannens ådror, hvilken uppreste
denna; den värme, hvarmed han manligen framstod såsom värn
åt ett kränkt finskt krigareminne, vederlägger icke en sådan
förmodan. Signaturen ^F. K.*, som den li) Maj 1849 sågs i N:o
41 af Nerikes Tidning, under en uppsats, hvars författare upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
