Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi omnämnde tidigare det rörande behag, som gjuter sin
elegiska aftonglans kring den gamle krigarens expektorationer.
Och i sanning ljuder en sådan röst lik en stiimma, sväfvande
hän ifrån andra sidan grafven till dem, som ännu kunna dö.
Att samma hand, som redan vid detta sekels början förmådde
manligen strida för sitt fosterland, ännu i århundradets senare
hälft eger kraft att kämpa för sina förorättade vapenbröder —
och dymedelst också för fosterjorden, förekommer ej blott
såsom en sällsam anakronism: det liknar en andesyn. Man tänke
sig en minnesfest, firad till längesedan hädangångne krigares
åminnelse. Talare framträda till att npphöja de tappres bragder
och till att förbanna dem, hvilka ej gjort sin pligt eller hvilka
begått någonting ännu nesligare. Lofsånger uppstämmas till de ädles
ära: hemska qväden kasta åt alla vindar de feges och
förräda-renes biltoga stoft, liksom väderilen kringströr den obegrafnes,
den afrättades dystra lemningar. Beundran och harmens skri
skalla om hvarandra i den häftigt upprörda församlingen,
brytande i grunden dock ut ur samma källa, som i menniskobarmen
aldrig utsinar: känslan för det ädla och stora på jorden. Men se!
Midt under det stigande larmet höjer sig helt stilla en grånad
hjessa. En af de längesedan tillslutna grafvama har öppnats
utan dån. Det är ur dess mörker det bleka hufvudet lyfter
sig upp mot ett ljus, som för dess skumma öga icke hade någon
betydelse mer. Med sällsam rörelse förnimmer det deras lof
och pris, hvilka gjort sig deraf förtjenta, medan de icke ännu
voro främlingar ofvan jord. Det nickar med ett eget leende
sitt bifall åt de nu lefvande, som erinra sig och berömma sina
fäder: den återuppståndnes vänner, bekanta, vapenbröder, hvilka
med honom delat ljuft och ledt, lust och nöd. Då han hör
tadlet drabba rättvist, ilar en blixt af förbittring öfver de
vissnade dragen och gifver dem för ett ögonblick en färg af lif
ånyo. Men harmen byter sitt föremål, då han hörer äfven
sådana män oqvädas, dem han fordom under hela sitt lif lärt sig
högakta, och med tron på hvilkas redlighet han gått bort ifrån
tadlets och berömmets evigt vexlande hvirflar: ifrån lifvet. När
han spörjer efterverldens ohemula domar öfver dessa, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
