Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och i sin mannaheder; han hade irrat flyende bland lömska
dol-kar: han hade stigit opp längs landsflyktens tunga trappsteg;
han hade ätit dess bittra bröd. Och hans kung? Han lönade
tillgifvenheten hos sin faders vän med misstroende; förrådde sin
egen konungsliga sak och sitt lands genom att icke tillåta sin
undersåtes talanger och mod gagna denna, der det med bästa
framgång kunnat ske, och använde den tappre, krigserfarne
mannen, der han ingenting kunde uträtta, eller använde honom icke
alls. Men skälet till den i alla fall icke oädelt sinnade, icke
orättrådige monarkens lika kortsynta som orättvisa beteende?
Orsaken låg i den eviga antagonismen mellan den trånghöfdade
inbillskheten och geniet; mellan det autokratiska småsinnets
trånga vyer och den för mycket öfver alla små
konsideratio-ner höjda snilleblicken. Samma egenskaper, hvilka förtjuste den
genialiske Gustaf III, skrämde hans arme, andefattige son. Det
längdmått för en fältherres förtjenst, hvilket Gustaf Adolf fann
i sin själ, passade in på öfverkrigskommissarien-fUltmarskalkens
förmåga. Det räckte ej till att mäta Gustaf Mauritz Armfelts
betydelse för det finska kriget.
Den oemotståndliga tjusningskraften af hans personlighet
för alla dem, på och genom hvilka han ville verka; hans
sydländska rörlighet, som hade gått i arf till honom i och genom
det italienska blodet; hans öppenhet för intrycken af storsinta
planer och hans förmåga att sjelf alstra dylika uti sitt sinne
skulle, i förening med hans öfriga, bland alla folk och i alla
tider föga vanliga egenskaper, enligt all sannolikhet hafva gjort
honom till högste befillhafvare öfver sitt hemlands hjelteskaror
i en mening, hvarom hos den i materiens krassaste bojor fångne
„fältmarskalken“ ej den aflägsnaste aning någonsin kunnat
uppstå. Armfelts ärelystnad, som dref honom till att öfverallt och
allestädes synas den ypperste och förste, hade ofelbart äfven
drifvit honom till att öfverallt vara det — utom i reträtten.
Och tidens, situationens djupa allvar hade kanske stålsatt hans
annars alltför böjliga ståndaktighet.
Men om ock möjligheternas sfer anvisade åt Armfelts
verk-samhetsbegär den herrligaste roll, en kraftbegåfvad ande kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
