Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delse. Hvilken vigt kunde t. ex. de finske krigareues längtan
efter henunet, sina familjer, återseendet af sitt fosterland hafva
för män, som uppoffrat hem, slägt, fädernejord för att i ärofull
landsflykt förtära främmande bröd? Då de sjelfve våldsamt
kuf-vat den menskliga känsla, som rört sig äfven i deras egna bröst,
hvi skulle väl andras efturgifvenhet för samma känsla tala till
desses förmon inför de stränge domarene, som afsagt sig sin?
Men om författarene icke ville erkänna giltigheten af dylika
beve-kelsegrunder hos sina landsmun vid Kalix, kunde de än mindre
erkänna befogenheten af ett handlingssätt, som funnit sina
moti-yer i tillgifvenheten för en konung, på hvars person och lielgd
upproret burit fräcka händer. De hade, så vidt det på dem
berodde, sauktionerat rättmätigheten af det mot Gustaf Adolf
begångna våldet, då de egnat sin tjenst och sitt lif åt de, på
ruinerna af hans thron grundade förhållandena. Rättslös syntes
dem således den mening, hvilken ansåg samma svärd, som
afhug-git banden, hvarmed de finska krigarene voro fästade vid sin
konung, äfven hafva löst desse från förbindelsen att ännu
ytterligare uppoffra sig för det otacksamma Sverige. Samma
författare nedskrefvo eller åtminstone offentliggjorde dessutom sina
minnen från det finska kriget under en period, som föga
uppmuntrade expektorationer till deras forna, biltoge konungs
förmon. De styrdes nu af en furste, hvilken dref den
misstänksamhet, som vidlåder alla grundläggare af nya dynastier, till en
ytterlighet, icke så litet aflägsen från det område, der
ädelmodets och bjeltesinnets upphör. Äfven om ett balfförbleknadt
ungdomsminne hade tillhviskat desse skriftställare, att tider funnits,
då också de ej blott sade högt. utan äfven kände djupt, att de
kämpade icke endast för fäderneslandet, utan äfven för en —
konung, som var ingen annan än Gustaf IV Adolf, skulle de
bjudit tystnad åt de numera otidiga andehviskningarna. Dessa
skulle ju hafva ljudit likt gengångares nattliga rop i den nya
dagens solsken.
Min individuella öfvertygelse är emellertid den, att
tillgifvenheten för konungen hade knutit sig fast i de finska
kri-garenes själ med så djupa, starka rötter, att ej ens olyckans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
