Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
längtade efter, framträdde i den öfverlägsne fiendens
propositioner såsom ett: va; victis! såsom segrarns förödmjukande
fordran att få visa, liuru stark han var. I denna allians mellan
de i fåfäng strid neddignandes böjelse och fiendens lockelse låg
mer än ett factum: deri låg en påminnelse om högsta vilkoret
för framgången af all hugstor sträfvan, det, att innan menniskan
kan hoppas gå till annan seger, hon bör öfver sin egen
besegrade svaghet stiga i striden. Det var således äfven en, på
en gång upplyftande och nedslående påminnelse om den väg,
livarpå tinska arinéen dittills tågat fram till oförgänglig ära.
Men i denna sällsamma kollision inom de tinska krigarenes bröst
mellan böjelse och militärisk pligtkänsla förnams ju ock en
påminnelse om Finlands exceptionella öde. Sverige hade öfver
Finlands land och lif alla möjliga rättigheter; men finnarne
sjelfve öfver sitt lif och land alldeles inga. Sverige kunde
efter välbehag sönderskära Finland bit för bit för att bortgifva
af bitarna så mycket, fienderna behagade deraf taga; Sverige kunde
till och med bortkasta för sin egen frälsnings skull hela
återstoden af Finland, såsom det nu just höll på att göra. Men
om de par tusen kroppar, hvartill finska arméen numera
hade sammansmält, trötta vid att gå halfnakna i några och
trettio graders köld och med utsigt att dessutom inom några
dagar svälta ihjel, skulle taga sig friheten erinra sig, att de
dock enligt naturens ordning egentligen tillhörde detta
besynnerliga Finland, med hvilket Sverige kunde husera så der efter
välbehag — då var det fara värdt, att Sverige skulle brännmärka
dem såsom fega uslingar och förrädare. Ett sådant läge var
dock högst kuriöst.
Men så kuriöst det än må hafva varit, hade dock finska
härens sista öfverbefalhafvare med hela segheten af det
uthålliga tinska lynnet vuxit in uti de pligter, detta läge medförde.
Han var för gammal att nu i hast böja sig ut ur hela sitt
förgångna lifs fogningar. Redan tjugu år förut hade Sveriges ädle
konung kallat honom den ^tappre Gripenberg1-. Skulle han nu.
då det eriordrades endast någonting så lätt som att dö till att
besegla sanningen ej blott af detta konungsliga vittnesbörd utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
