Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen XII.
Kern. Hertig Karls sändebud.
Sändebudet. Hvart helst man vänder sig i denna nejd,
Man träffar endast vänner och bekanta.
Men mera önskadt ej mig skänkas kunnat
Ett möte än det, som beskärts mig nu.
Kern stirrar på honom utan att svara.
Ha’ åren re’n mig plånat ur ert minne?
Kern. Man glömmer ej så lätt ett samvetsagg,
Och hvad med detta Därmast likhet eger.
Sändebudet. Alltid densamma liksom förr: så sinnrik
I ordets skarpa vändningar! Ni leker
Med gisslet af satiren lika väldigt
Som Jupiter med sina åskors viggar.
Kern. Jag icke hört, att Jupiter fann nöje
I leken att med egen vigg sig sarga.
Sändebudet. Nå, nå! Visst kunna olikheter finuas
Emellan er och Jupiters person.
Men deri liknar ni dock honom nu,
Att en hans älsklingsvana af er hyllas:
Ni är vid dåligt lynne. Är det Astrild,
Som väckt er obelåtenhet? Han gynnar
Er dyrkan af sin allmakt ej nu mer
Kanske som fordom i de sälla da’r.
Då mången fager tärnas pulsar slogo
Med eldigare fart, när mäster Kern
Med konsterfaren hand dem varmt berörde.
Men böjelsen hos eder för det sköna —
De sköna borde jag ju rättast säga —
Den är sig lik: den öfverlefvat åren.
Måhända blickar ni så mörkt mot mig
Blott derför, att jag råkat öfverraska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
