Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad helst mig hända må, likgiltigt är.
Mig skäDktes ej den kraft, som handlar stort;
Och äfven till att lida cger jag
Långt mindre styrka, än jag hittills mente.
Men dn, de Vijk, till stora ting är kallad.
Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne
Ej anar ens, att svek kan finnas till,
Gå nnder uti dessa tiders falskhet,
Der man på ingen vågar mera lita.
Scen II.
Johan Fleming. De Vijk. Den flemingske tjenaren.
Tjenaren. Gud vare lof, att jag er återfunnit!
Jag sökt er, som en perla söks i hafvet.
Johan Fleming. En snäcka ntan värde fann dn endast.
Tjenaren. Stort värde sättes dock på det, jag funnit:
Det många ädla, äkta perlor kostat.
Johan Fleming. Är du den slösarn, som dem kastat bort?
Tjenaren. Uvad är väl det, för er jag gifva kunde,
Om ock mitt hjerteblod jag gåfve, mot
De perlor, som er moders öga fällt
Utur sitt ädla hjerta öfver er?
Johan Fleming. Hvad säger du? Min mor har gråtit?
Tjenaren. Ja,
Så heta tårar, som en mor blott gjuter,
Då hon sin son förlorad tror.
Johan Fleming. Förlorad!
Ja, det är sannt. Förlorad är ju jag,
Fast annorlunda, än hon menat det.
Tjenaren. När hon er icke såg, hon såg blott sorg;
När hon er återser, hon ser blott glädje.
Johan Fleming. Den glädjen blefve dystrare än sorgen.
Jag vill bespara henne den. Farväl!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
