Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man trampat och i hemmet tänder brasan.
Men om ur denna vresigt spraka gnistor
Än mot vårt ansigte, än mot vår klädnad,
Ja, kanske upp mot linsets tak och väggar,
Då, Daniel, det händer lätt, att man
Sig önskar åter ut på öppna fjärden,
Der flingor snö och kylig vind visst yra
Kring oss; — dock derpå äro vi beredde
Och på vår vakt mot dem. Vi klaga ej.
Men de der gnistorna från egen härd,
Som vilja skada oss, då annat väntats,
De göra ondt — ej endast när de bränna.
Är det ej så, min vän? Ditt fromma sinne
Jn fattar detta djupare än någons.
Daniel Hjort. Ack, nådig herre! Ej så vek till sinnes
Jag ville vara, som ni tror om mig.
Men jag dock fattar eder bild så väl,
Att jag mig önskade på isens öknar
För att så djupt ej gripas af dess mening.
O! Hvarför blef jag ej i skogen lemnad
Att härdas der, att lida och gå under
I deras krets, med hvilka jag bordt falla!
Att fostras till en sådan isig vind,
Om hvilken nyss ni talte, bättre varit
Än att förvekligad i värmen likna
De gnistor, som blott kunna göra — ondt.
Då jag steg fram till er, jag trodde mig
Ha kraft att bära hit dock något annat
Än ömklig, enskild klagan. Vid er åsyn,
När eder röst jag hör, då sjunker jag
Tillbaka till mitt intet åter. Bruten
Är kraften, viljan, hjertat — och förlorad
Jag störtar hän, dit undergången vinkar.
(Han störtar ut).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
