Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fru Ebba. Gud vare lofvad, att Han dig, du arma,
Har med sin hårda skickelse försonat.
Matilda. Om mellan menskans svaghet och sin stränghet
Till medlare Han städse gåfve väsen
Så milda, fromma såsom ditt — då skulle
Hans domar ej så krossande ess drabba.
fru Ebba. Så föga du mig känner än, mitt barn.
Matilda. Få stunder flytt, se’n jag dig skådat först,
Och dock mig tycks, som intet kunde vara
Af gammalt mer förtroligt för min själ
Än detta hjerta, som nu mot mig klappar.
Din stämmas ljud, ditt ögas godhet — allt
Mig syns så väl bekant. Jag är lik vandrarn,
Som kommen första gången i sitt lif
Till fjerran nejder tycker sig ha sett
Dem redan längese’n. Och liksom minnen,
Som ej på långlig tid uti oss lefvat,
Uppvakna stundom plötsligt i vårt sinne,
Med blixtlik klarhet — så jag trodde, att
Jag återsåg dig, då jag först dig såg.
fru Ebba. Förunderligt! Jag samma känsla sporde,
Då i min famn jag slöt dig första gången. — —
Gemensam var vår saknad dock och kärlek:
Hvarann vi lärde känna uti den,
Vi båda älskade. — Re’n i ditt namn
Och ålder tedde du liksom en fordran
Derpå, att jag i dig blott borde famna
Ett återfunnet barn.
Matilda. Om för mitt lif
Jag hade dig att tacka, ej så mycket
Jag skyldig vore, som jag nu dig blifvit.
Min bättre menska födde du på nytt
Till frid och kärlek. Jag, som trodde mig
Att hata pliktig, vågar åter älska.
När du mig sluter i din modersfamn,
Jag känner mig som inom templets murar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
