Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen II.
En svärm af hertigens unga omgifning uppträder: folk af
åtskillig» nationer; bland finnar äfven Claes Fleming, nng ännu.
Baron Sehenk är den äldste bland dem alla. Bland de öfrige:
Bruce, Arnaldo och Petrosa.
Bruce (vändande sig hånfullt till Petrosa).
Hvad du är god, som låter månen svärmiskt
Se ned på dig, dess motbild på vår jord!
Hvar funne väl den kyska Luna annars
Här en Endymion, på hvilken hon
Kan skåda utan att af blygsel rodna
Och slå ner ögat, blygsamt som du sjelf,
Då Vestas jungfru-eld blir lustigt släckt
Af raska pustar från vårt muntra tal?
Petrosa. Endymions långa dvala tycks väl sorglig;
Men afundsvärd hans lott dock var mot den,
Som drabbat honom, om bland er han dvalts.
Bruce. Hur så? Hans raodesti väl blifvit sårad,
Ifall vi menat, att hans älskarinna
Ett litet snedsprång hade sig tillåtit
Till förmån för hans blygsamma person.
Petrosa. Akteons öde honom säkert väntat.
Bruce. Att sönderslitas utaf hundar, om
Jag min Ovidius minnes rätt? Var lugn,
Vår lappske herr Endymion! Till hjort
Ni ej förbytas skall, till ren ej heller,
Men samma kräk förbli, som städs ni varit:
Ni har således intet att befara
Af hundar med den fina smak som vår.
Petrosa (beherrskande sin vildt uppbrusande känsla, för sig sjelf).
Men desto mera ni af mig, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
