Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen III.
Petrosa (ensam). Är det utur en bister dröm jag vaknar?
Dödsfaran, hvilken rusade mot mig,
Så stor, så nära syntes, att blott drömmar
Ur slika faror kunna släppa menskan.
Förunderligt! Sin tunga utaf stål’
Ren döden sträckt så nära till mitt bjerta,
Att jag den tyckte suga ut dess blod,
Sen tydligt jag förnummit honom ropa:
aDu måste döden dö! Du tillhör mig”.
Och likväl skådar på mig lifvet än
Ej som på en, från hvilken det tar afsked,
Men såsom på en länk utaf sig sjelft.
Och jag mig känner dermed sammanhänga,
Liksom mitt hjerta vid mig sjelf är fästadt. — —
Hur lätt det kunnat vara annorlunda!
Var det min önskan att få bibehålla
Tillsvidare min lefnads status quo?
Kanske jag hade intet deremot,
Att en förvandling inbröt i den ställning
Till lifvet, som mitt väsen hittills haft?
Mitt svar på dessa frågor höljs i natt,
Likt svaret uppå dem jag ställt till lifvet.
Jag knappt har hunnit börja lefva än!
Knappt utanskriften jag än hunnit läsa
På lifvets gåfvobref; och ren jag skulle
Tillåta hvem som helst det sönderrifva?
Det såg så ut. Jag var lik spelaren,
Som ren förlorat mycket och till slut
Uppå det sista tärningskastet sätter
Hvad, som än återstår, på det han måtte
Bli så förstörd, att det ej lönar mödan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
