Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men om mitt sönderbrutna bjerta ej
Dem under sina spillror snart förqväfver,
Skall dem beskäras vida längre tid,
Än åt min arma kärlek gifven vardt,
Att ropa sina namn, så att det döfsta
Blaud alla öron dessa hör förfäradt,
Mer tydligt än det onda samvetet
Hör ropen från sitt stumma, värsta dåd.
Johan. Jag skulle tro, att dessa nya känslor,
Hvarom du gåtlikt talar, vore hatets,
Ifall en kärlek innerlig som din
Sitt väsende, det englaljufva, kunde
Förbyta någonsin till djeflars skepnad.
Karin. För att den svaga lust, som har betydt
Din lumpna kärlek, blott sig kunnat byta
I olust och i mättnad, menar du,
Att himlalågan af min enda kärlek
Ej kunde kasta om i afgrundsflamman
Af hat, så glödhet, som min kärlek varit.
Johan. Jag är likväl densamme, jag var förr;
Qur kan du då tillåta, att ditt hat
Går på den stig, din kärlek ljufligt banat
Fram till mitt hjertas djup? Det ströfvar der
Liksom banditen på ett kröningståg.
Karin. Ja, du har rätt! Emot mitt eget hjerta
Mitt hat jag hetsa borde, då dess kärlek
Sig låtit så förvilla, som det gjort.
Men åt oss båda nog förslår mitt hat,
Fast ej min kärlek ensam var dig nog.
Och likaväl var den tillräckligt stor
Att höja mig omätligt öfver dig.
Och derför kunde jag blott falla djupt:
Du, som har älskat lågt, är än densamma,
Du varit har, fast hvad du kallat kärlek
Sig upplöst i en halmelds arma rök.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
