Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Scen III.
Ödslig strand i Åbo skärgård. Mellan klipporna står en koja, vid
hvars öppna dörr Karin Hansdotter sitter i svaTt, ganska
enkel drägt. En båt skjuter sakta in emellan strandens stenar;
tvänne män sitta deri. Nils Andersson Sabelfana, den ene af
desse, stiger npp ur båten med tillhjelp af den andra mannen
och stödd på en krycka. Han är vorden en ruin af sig sjelf:
håret har hvitnat; ansigtet bär spår af oändligt lidande;
klädseln är vanvårdad; men han framstår dock såsom en ädel
ruin af försvunnen manlig härlighet, ej såsom en trashank.
Karin. Sabelfana.
Karin (sjunger utan att liafva märkt Sabelfanas ankomst, hvilken
långsamt närmar sig kojan):
Så mild är luften; solen småler än
Åt bladen, som af fläkten vaggas neder:
Yår tycks bo qvar ännu i himmelen,
Men hösten öfver jorden sorgflor breder.
Ack! om en vårens dag ock kommer kall
Med is i sina lockar, snö på kinden.
Han jublar dock, att vinterns makt är all,
Och sommar profeterar kulna vinden.
De nakna armar sträcker trädet opp
Ej för att be om nåd, men för att fånga
Ur vårens famn en framtid åt hvar knopp
Af blommors fägring och af blomsterånga.
Och nu är varmt, och dagen strålar blid,
Och mullen än sig under gräsen gömmer;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
