Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karin. Ej dess allenast. Ack! min egen svaghet
Sin dryga anpart haft också i skulden,
ilen skulle du, den starke, kloke mannen,
Ej från den svaga undanryckt ditt stöd,
Då det behöfdes bäst, hon icke svindlat
Och vore ej förlorad, som hon är.
Sabelfana. Om gunst af intet slag jag tigga lärt,
Ej ens om den att rädda få, der någon —
Med öppna ögon — stått beredd att falla.
Karin. Men då ens blick, förbländad, vilseledde
Ett oerfaret väsen i förderfvet,
Den starke bordt sin makt till räddning bruka.
Sabelfana. Jag kunde icke ens försöka det.
Karin. Hvi kunde du det ej? Du, som naturen
Att herrska öfver menniskorna danat,
Fast slumpen tappat bort dig ibland mängden.
Sabelfana. Jag fåfängt skulle ställt mig mellan dig
Och honom, hvilken, lyftad öfver mängden,
Förtjuste och förbländade ditt sinne,
Så att den, som du menar bordt dig styra,
Tillbedjande dig kunnat nalkas blott.
Karin. Och detta bländsken, i hvars glans jag miste
Om lifvets högre mål har gått, hvem ledde
Den ned i skuggan af vår vackra hembygd?
Sabelfana (springer upp, ehuru med smärtande ansträngning).
Det är min skuld! Och skuldens straff den qvarnsten
Af ömklighet, som oss mot djupet drager.
Jag lidit, men jag klagar ej deröfver;
Jag offrat mycket upp, men sjelf det gäldat.
Dock när jag minnes, att ett sådant irrsken
Har sugit färgen bort utur den dager,
Som klär i strålar menskolifvets morgon,
Då sliter själens raseri de nerver,
Dem våldets i min varelse än skonat.
Från mensklighetens bästa arfvedel
Bortrånades, hvad då jag miste sjelf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
